Elektrisk kaos

Gah... Försöker färgäves beställa en tågbiljett hem till Linköping och Mjölby den 22 dec, men SJs hemsida och beslutat sig för att inte sälja någon biljett till mig. Alltid lika kul när det händer...


Har varit trött senaste dagarna... Tror inte det är en period av narkolepsi, snarare hjärtat som kör slut på kroppen. Har inte velat klaga över det, och så fort jag funderar på om jag ska anförtro det för någon så är det något annat som dyker upp och jag ställer mig själv åt sidan. Speciellt familjen som har haft väldigt mycket fullt upp med sitt eget senaste månaderna.
Nu har det hållit på i ca 2 månader, det hugger, rusar och slår i samma takt som en nybliven trummis.Sånt leder ofta till trötthet. Kanske dags att uppsöka läkaren, igen då. När jag orkar ta tag i det... Efter alla möten med chefen ang min sjukfrånvaro så tar det emot att uppsöka sjukvård, har kämpat så mycket nu för att vara frisk/eller på plats, att det känns nedslående att gå till läkaren, även om det ens är för att skaffa slemlösande.

Den här veckan är det fullt upp. Idag ska jag sitta modell åt Evelina igen, så det blir sent idag med, precis som i måndags. På fredag kommer hon hit för att förbererda håret inför slutfotograferingen som är på lördag och söndag... Så helgen är definitivt planderad.
In i minsta detalj, som Sickan sa.

GOD MORGON OCH ADIOS !
Nu ska jag röra mig till jobbet :)

The pursuit of Happiness is over..

Sitter i soffan och lyssnar på Guns n Roses - Don cry och myser i mina nya vita vinterstövlar .

Jag har nog inte varit så här lycklig någonsin? Eller så var det uppenbarligen så många år sedan att jag har glömt det. Jag har en lite annan livssyn, och självbild. Mycket av det här kommer från mindfulness.

Förut försvann glädjen lika fort som den kom, om den nu kom. Och även när den kom så kändes det inte ända in. En mycket nedtyngd person, skulle jag vilja kalla mig själv. Jag kan älta varför, om min historia, mina rädslor, min hälsa och destruktiva beteenden osv men det är det som mindfulness handlar om - att acceptera, och sen gå vidare.

Jag ler utan anledning. Ofta. t.om i hissen. Nästan överallt och hela tiden. För ingenting speciellt. Brister ut i skratt offentligt som en idiot när jag går själv, men jag älskar det. Åh vad det är underbart att må bra. HALLELUJA. 


Våga vara glad för det man har.

superwoman

Im good.

Trots att man jobbat sen 7 imorse har jag fått övernaturlig kraft och orkat storstäda, and Im still going. Rensat garderoben som liknade kontainer från myrorna. KAOS. Vad är vitsen med en walk-in closet när man inte kan "walk-in" i den? Förstod att ingen människa i världen behöver så mycket kläder... Och bestämde mig därför för att kasta! Dags att inse att man inte kommer använda den där rosa kjolen med glitter på som inköptes för X antal år sedan...8-) Ja. Nu är en kasse slängd iaf, mer kommer det blir. Sommarkläderna åkte ner i en annan kasse och ska ner till källaren i väntan på bättre tider.

Är såååå illamående och har varit nonstop sen i lördags nu. Förstår inte varför. Misstänker lite vad det kan vara i samband med hjärtruset jag har och yrseln och huvudvärken som kommer då och då sedan en tid tillbaka. Hmm...  Men hoppas fortfarande på att det inte är så. Det borde inte vara så, men it is what it is.

Ja, nu ska jag hänga tvätten innan jag ska slänga mig i sängen. Något mör i kroppen nu;)
Adios! 

Medveten närvaro.

Innan jag glömmer, och medans jag fortfarande känner, så vill jag dela med mig av dagens näring till själen.

Idag är torsdag, vilket innebär mindfulness mellan kl 14 och 17.
3 underbara timmar som kan göra hela veckan. Vi är en liten grupp, med kloka människor i olika åldrar som vi alla kommer från olika bakgrunder med olika bagage. Ja, vi är olika. Men ändå så lika när vi strålar samman under de här 3 timmarna, då vi sitter ner och mediterar i mindfulness anda tillsammans. Idag var vi bara 4 stycken där, halva gruppen dvs, Vilket gav ännu mera tillfälle till att prata och reflektera mellan övningarna. Det är så härligt att få ha givande diskussioner som leder till insikt och AHA tankar.

Vi är alla där av en anledning, det är väl det som gör att vi vågar delge så mycket saker i gruppen som vi gör, vi vet att ingen av oss dömmer den andre. Och jag blir lite ledsen och samtidigt orolig när jag tänker på att det är slut om 3 veckor.

De här veckorna har hjälp mig framåt otroligt mycket i att utveckla mig själv, och för första gången på länge känner jag mig normal, som alla andra. Inte längre galen, bara så där härligt udda som jag är.

Framför allt har jag hittat fokusen på mig själv igen. Jag vet ju vad jag vill göra. Jag vet vad meningen med mitt liv är. Det har jag alltid vetat. Men ibland kommer man på villovägar. Men det spelar inte någon roll vilken väg man tar eller hur lång tid det tar, huvudsaken är att man hittar. Allt är erfarenhet, som gör dig till en rikare person på vägen.

Idag kunde jag hjälpa en person. Ge ett klokt råd. Få uppskattning. Det har jag saknat. Tillfredsställelsen att hjälpa någon annan.

Men även om torsdagarna tar slut snart så har vi faktiskt pratat om att hålla kontakten, på olika sätt. Det pratas även om en pilgrimsresa...Det har jag varit sugen på länge, äntligen kanske jag har hittat någon/några att göra den med. Att få göra det med folk som tänker lika, det är värdefullt. Flera ensamvargar som bildar en flock.


Mmm... Leendet som jag gick med därifrån förra torsdagen håller i sig än. Glädje. Idag har jag fått ladda batterierna med ro.

Mindfulness är verkligen otroligt.

Mindfulness är att vifta på öronen.

Sitter kvar på jobbet eftersom internet hemma verkar ha gett upp för tillfället, och har en hel del som måste göras.

Stressad?

På onsdag är det kvällsmöte på jobbet, har lovat mina kollegor att jag ska göra en kortare mindfulness meditations övning med dem då! Har ju gått och lärt mig mindfulness i lite mer än 1 månad nu, varje torsdag mellan kl 14 och 17. Det ska bli jätte kul att få dela med sig av det man lär sig där, är jätte sugen på att "sprida budskapet vidare". Övningarna skänker både lugn och glädje.

Är du en stressad person är mindfulness något jag skulle rekomendera till dig.

Funderar också på att avancera i framtiden och kanske senare lära ut teorin, på ex. arbetsplatser. Mindfulness är helt klart en del av friskvården.

 

Tips på litteratur, CD-skiva medföljer!
155 :-

- BESTÄLL FRÅN BOKUS -

"Mindfulness är träning i att vara närvarande i nuet. Ett österländskt sätt att förhålla sig till livet som motverkar oro och stress. Mindfulness i vardagen är en efterlängtad introduktion till detta förhållningssätt som på kort tid blivit populärt i Sverige.

Mindfulness i vardagen utgår Ola Schenström från vardagssituationer och beskriver hur vi kan lära oss att se dem på ett nytt sätt, tänka om och göra kloka val genom att vara medvetet närvarande. Genom övningar och praktisk handledning blir boken en följeslagare, från det att vi vaknar på morgonen tills vi somnar på kvällen."

Under förra veckans mindfulness lärde jag mig faktiskt att vifta på öronen. Haha Ja, låter kanske helt  irrelevant i sammanhanget och det var ju inte syftet med övningen vi gjorde då, men mindfulness handlar om att man styr sin fokusering även på de kroppsliga delarna, inte bara tankarna.

Jag lärde mig alltså kort sagt att fokusera alla tankar på en kroppsdel så pass att jag kunde få den att röra sig - något jag aldrig lyckats med förut - på 23 år. Och det är fan helt jävla fucking amazing. Jag kände mig powerful iaf när jag gick ut därifrån, med ett leende som höll i sig hela helgen. Så pass mäktig är mindfulness. Det är verkligen en WOW upplevelse när man kommer in i det.

Try it!
Kram

Stadium Winter jam

Superförkyld och infekterad i halsen (målar upp en vacker bild för er) Illamående och febrig. Men det stoppar inte mig idag, mår toppen!

Gårdagen.


Hade en riktigt lyckad kväll ute igår när jag trotsade kroppen (bra val). Laddade batterierna hela fredagen och lördagen för att orka gå ut. Det var bra drag på Magenta/White room som hade efterfesten för Stadium Winter Jam som hade hållts på stadion tidigare under lördagen - så det var fullt av nytt folk från hela världen. Snowboardåkare,skidåkare,motorcrossåkare osv... MÖSSFOLK. Japp. Kvällens dresscode var mössa och rutig skjorta.

Jag vet inte vad det berodde på, i wish i did, men under kvällens gång blev jag mer uppvaktad än kungen på hans födelsedag. Hysteriskt kul och förvånande. Alla dem här winter jam snubbarna... Amerikaner,norskar osv... Har nog aldrig varit så uppvaktad förut. För första gången i mitt liv ångrar jag att jag aldrig stått på ett par skidor, uppenbarligen har jag missat nått. Överväger att packa ihop mina grejer och åka till någon skidresort, jag kan ju alltid åka pulka. Mmm... det var trevligt att få vara poppis för en stund. Faktiskt...

Inne på White kom Messiah Hallgren (känd komiker) fram och pratade - efter att jag pinsamt pekat på honom med ca 1 meters avstånd. Att peka är förövrigt mitt favorit brott. Whats the harm? Ingen större skada skedd. Han agerade wingman till sitt sällskap som var sugen på Viktoria B, som tyvärr inte var lika sugen.

En nattbuss senare i sällskap av min promenadkompis Paolo hem till väsby så slocknade jag ensam hemma på soffan, med byxorna nere vid knäna. Kommer inte ihåg om jag var för trött eller mådde för illa, men jag var inte i det bästa skicket iaf vid 5 på morgonen. Kanske ska påpeka att jag var nykter... Men så går det när man går ut fast man är sjuk! Still worth it though. ;)

Längtar till nästa års winter jam...

Nu ska jag klä på mig  och möta upp Paolo för en av våra söndags powerwalks.
Kram :)

Tisdagsmys.

Mysfaktorn är på topp.

Nyduschad i myskläder, Lindts mörka choklad med havssalt, en skål med sour cream & chili chips, en kopp med varm oboy. And its on.

Det är dags för tisdagsmys!
Livet känns ganska bra just nu,bättre än på länge. Kan vara för att jag äntligen börjar våga satsa på vad jag vill, jag känner att jag är på gång igen. Lägenhetssökande och allt annat rörande livet... Det händer saker helt enkelt.

 En av sakerna jag vill är att åka till Afghanistan och jobba.- Varför ?
Ja, jag kanske har jag läst för många böcker av Khaled Husseini, eller sett för många romantiserade krigsfilmer från Hollywood. Men allt man gör/ser/hör/upplever leder till dit man går näst...  Om mina ögon fastnat på det här målet så är det för att hjärtat har valt det.


Och just nu känner jag mig mer låst än någonsin här. Jag vill ut i världen och göra en skillnad.
Jag kan inte säga det på ett bättre sätt.

På fredag bär det iväg till Norrköping, härligt!

Monday morning

Härligt när klockan går fel, och man upptäcker att man gått upp 1 timme tidigare på morgon. Speciellt när man har den längsta dagen på jobbet i veckan OCH ska resa vidare med tåget på kvällen.
JACKPOTT KL 05 EN MÅNDAG MORGON!

Haha men tur var väl ändå det. Har fått 1 timmes jobb gjort nu på morgonen. Skrivit på nya åtgärdsplanen och gjort lite ändringar. Så nu slipper jag stressa med det senare idag.

Ikväll rullar tåget som sagt, ska på begravning och har därför tagit ledigt från jobbet imorgon...

Ill be back tomorrow.

Adios for now.

Tre timmars sömn, och man ska jobba till kl 19 idag... Njae kan inte påstå att det känns helt okej. Men det får gå.

GOD MORGON

Eller inte...

Kan inte sova...

Klockan är 3, och jag kan inte sova.

Magkatarr igen... Men det är tveksamt om det är enda anledningen till att jag är vaken. Jag märker att jag har förträngt hur jobbigt det är, illamåendet är värst. Är jag verkligen stressad? Tänk att det ska vara så svårt att känna efter, vad man egentligen känner, vad kroppen uppenbarligen uppfattar - men inte jag.

Nej. Jag vet vad det här är. Det är bara början...
Men förhoppningsvis går det bättre än sist. Huvudsaken är att jag jobbar,även om det är det sista jag egentligen orkar.

Saknar dig M.

Det klumpar sig i halsen när för många tankar kommer till ytan nu.

Har haft en mysig dag, men ibland önskar man att vissa dagar var längre...

Make up by Ewe Part 2

Var modell hos min kära vän Ewe som går make up artist utbildning i veckan. Har varit där 3 gånger nu och spacklats om! Så här blev ett av resultaten från i tisdags :

Evelina fick fria händer och testade en röd koppar ögonskugga.
Läraren gav henne grymt bra kritik, sa att hon hade gjort ett bättre jobb än de som gått utbildningen längre...  Snyggt jobbat E! ;)

Emigrerade vänner

Pratade precis med Mimmi, ända borta i Grekland! Fick en uppdatering om hennes äventyr... Saknar henne fruktansvärt mycket...  En månads semester på Skiathos, blev till två, som blev till en flytt... Lite sorgligt, men roligt för Mimmi, Carpe Diem raring! Det är du värd. En flygresa till min Mims i Grekland lockar! Men först har jag andra saker att ta itu med :)

Jag och Mimsan i somras, sista veckan ihop:)

NORGE NEXT!
Javisst! Äntligen, nu är det dags att ta flyget ner till Oslo och hälsa på Emelie och Jakline, mina gamla vapendragare från gymnasiet. Har sagt i snart 2 år nu snart att jag ska komma och hälsa på - så nu är det hög tid. Flyget lyfter nästa helg... Blir nog grymt kul reunion!

Jaklin,Emelie och Jag @ Platå, Linköping

Ja, bjuder på den här bilden från förra juldagen, inte våran bästa bild, men duger i krig som Jakline skulle ha sagt!

En soldats berättelse.

Afghanistan, 2010.

En grupp specialtränade soldater ska till fots ta sig flera mil till en annan stad, vandringen kommer ta 2 dagar,genom flera farliga zoner. Plötsligt hör de skott i ett närliggande område. De tar täckning och ser hur en familj blir beskjutna av fienden. Deras uppdrag är att skydda de civilia, och från ett par hundra meters avstånd siktar prickskytten och trycker av. Efter en kort eldstrid är det över, fienden är nere. Men skadan är redan skedd. När soldaterna närmar sig finner de alla familjemedlemmar döda, ihjälskjutna brutalt på nära håll i huvudet. Då hörs ett skrik, innifrån den gråa fallfärdiga,trasiga byggnaden utan fönster.

Soldaterna går in,med dragna vapen beredda på ett eventuellt bakhåll innifrån. Men inne i byggnaden hittar de ett litet barn, en flicka på ca 8 månader. Flickan vars familj, mamma, pappa, morföräldrar precis har blivit mördade. Ensam kvar i världen, lämnad till sitt öde, född i ett krigshärjat Afghanistan. Enligt regler får soldaterna inte ta med sig barnet, de är på uppdrag och att avbryta är inget alternativ, samtidigt som de inte kan ta med sig barnet då deras egen säkerhet skulle riskeras.

Men soldaterna har inte hjärta att lämna barnet kvar, de beslutar att ta henne med, trots riskern, och det extra jobbet. Det är en lång vandring med krigsutrustning i hög värme. De turas om att bära flickan när de färdas på vägen, genom öken och bergsterräng,ödsliga byar och landsvägar. De färdas utan stopp på vägen.
Halvvägs på resan blir de beskjutna mitt i natten, i flykten till säkerhet skadas flickan av en kniv som en av soldaterna bär på när han skyndar sig att täcka henne. Även den här striden överlever de oskadda, men de behöver sy ihop skärsåret på flickans arm på plats och hon skriker högt.

När morgonen kommer närmar de sig fiendens läger,där en stor trupp har stationerat sig. De måste ta sig förbi utan att bli upptäckta... Flickan börjar gråta igen och soldaterna har inget annat val än att stoppa en strumpa i hennes mun när de ska försöka ta sig förbi passaget. Soldaten som bär henne håller hans hand hårt över hennes mun. Hon riskerar att kvävas, men om någon märker dem är de som gott som döda ändå.Med stor ansträngning klarar de sig att ta sig runt och förbi lägret...

Efter 2 dagar och 1 natt når de äntligen sitt mål, de uppsöker närmaste sjukhus i staden som de kommit till, där de tänker lämna flickan.Där kommer hon antagligen att gå ett öde till mötes som så många andra föräldralösa barn i resultat av kriget. Barnhem. Men när soldaterna kliver in på det kaosartade sjukhuset bland hundratals sårade människor och ska lämna över henne springer plötsligt en kvinna fram, hon skriker på soldaten, hon gråter och försöker slita barnet ur famnen på honom.

Han förstår inte vad hon säger. Han skyddar barnen från kvinnan som drar och sliter i flickans arm när en sjuksköterska kommer till undsättning. Kvinnan är hysterisk, och efter att sjuksköterskan hört vad kvinnan har att säga frågar hon soldaten om han vet ifall barnet har något födelsemärke på höger axeln. De tar av barnet hennes tröja, och ser ett stort födelsemärke. Kvinnan gråter och sätter sig ner på knä och knäpper händerna som en gest till gud.

Sjuksköterskan tolkar och förklarar för soldaten att kvinnan är en släkting till flickan, hennes mammas moster, den enda i familjen kvar i livet. Flickan överlämnas till kvinnan och helt plötsligt har hennes öde vänt, hon är inte längre ensam i världen. Hon är för liten för att minnas, men hon kommer alltid ha ett ärr som minne, hur hennes liv blev räddat av soldater från fjärran land.

Om inte det är ödet, så säg mig vad är?

Sann historia
Det här är en verklig händelse,som en australiensk soldat berättade för mig när vi träffades i Grekland i somras. Det var han som sydde hennes arm efter att hon skadats av hans kniv, det var hans som bar in henne på sjukhuset, och överlämnade henne.Det var han som tvingades stoppa en strumpa i hennes mun för att ha chansen att överleva. Han kallar det ödet.

Han berättade om sina mardrömmar på nätterna, om det han sett hända och att han aldrig skulle kunna återvända hem för att leva ett normalt liv igen.

"I admire you, you have a big heart Victoria, but promise me you wont go there"
sa han.

Jag vet inte vart han är idag, önskar jag visste, men jag hoppas han lever och är i säkerhet var han än är stationerad. Och jag är tacksam över att ha mött honom.

(Bilderna är inte från den här händelsen)

Svenska hjältar i strid

Idag går tankarna till Camp Northern Lights alla soldater, Kenneth Wallin och hans familj. 22-årige Kenneth Wallin blev den femte svenska soldaten som mist livet i Afghanistan. Ännu en stjärna är tänd på himlen.

Jag ser dem som hjältar, med livet som insats, och det gör ont i hjärtat när nyheterna meddelar att ytterligare en soldat har förlorat livet, och ytterligare en familj har förlorat sin son. Beskedet som alla familjer,nära och kära fruktar för varje dag som går.

Har skrivit förut om att jag vill till Afghanistan, sista tiden har jag varit inne på försvarsmaktens hemsida var och varannan dag... Och det här får mig bara att ännu mera vilja åka ner. - Varför? Undrar många. Jag träffade en soldat från Australien i somras när jag var i Grekland. Han hade precis tjänstgjort i Afghanistan och berättade historier för mig i hopp om att kunna avskräcka mig från att åka ner, och hans berättelser har verkligen satt spår i mitt huvud... Men...


Det finns två sorters rädslor enligt mig.
- Den man skapar själv av förväntningar
- Den inbyggda i kroppens försvar

Ibland måste man följa hjärtat, och sina drömmar.
Dags att ta reda på om det går...

mindgames.

Im back, och blondare än någonsin. Jag har faktiskt haft lusten att skriva senaste tiden, det är mest orken som inte besvärat sig att dyka upp. Det är en utmaning om dagarna att hålla mig vaken, men istället för att utkämpa en strid som jag ändå är dömd att förlora, försöker jag att följa med kroppen, och inte ägna så mycket tid och tankar åt vad jag missar. Less negative thoughts...
Mindre tankar - mera göra.
Även om det jag gör är att sova på soffan oftast...

There are good days too.

Tillbaks på ruta 1 - 1 = 0.
Kan inte hjälpa att vara besviken på mig själv.

För en månad sen hände något, i huvudet - allt där är kemiskt för mig. För första gången fick jag en tanke som jag aldrig haft förut.
En tanke jag inte kan dela med någon, det vore inte rättvist helt enkelt. Men jag önskar jag kunde.

Den tanken blev till ett kryss, i den rutan jag så stolt aldrig kryssat i förut. Nu kryssade jag i den, med en slags lättnad...
Att inte bära "hemligheten" själv.

Men nu finns den där, inte bara i rutan, utan i huvudet, för alltid.
Ett kryss,en tanke, än så länge långt från handling.

God Natt, det är en lugn fredag.