Skulle blivit uppringd idag av min gamla läkare på neuro i Linköping... Kontaktade Linköping i ren panik och sista utväg eftersom jag inte lyckats få någon läkare sen jag flyttade till sthlm som gett mig hjälp, och nu är det ganska akut med hjälp om jag ska fixa med vardagen och livet kort sagt.
Sitter med pappret i handen för att dubbelkolla att datumet verkligen stämmer eller om jag tagit fel, och undrar om jag gått med mobilen på mig hela dagen i onödan. Har väntat 1 månad på den här telefontiden. Och ingen ringde.
Nu är min medicin slut. Och ingen annan läkare kan skriva ut någon... Jag har inte fått någon tid i sthlm hos en ny läkare förrän 24 april...Och det är inte säkert att hon skriver ut någon medicin då heller, det beror helt och hållet på hur hon är tyvärr. Det fick man bittert erfara för två år sedan när läkaren jag träffade då minsann bestämt sig för att jag inte alls var sjuk, och var fel diagnostiserad och skickade iväg mig efter 10 min. Kaxig och dryg var han. Något han fick äta upp när jag förklarade varför jag ville byta läkare när jag ringde och bad om en tid för ett tag sen.
Nu sitter man här ensam. Igen. Överkörd. Ignorerad och utanför något system. Utlämnad åt ett öde som jag inte valt själv. Det är på riktigt upprörande.
Att man som sjuk inte ska kunna få behandling. Det är ju för fan Sverige!
Kan inte beskriva hur jävla jobbig den här ständiga kampen är. Jag önskar så in i den att jag slapp den här onödiga fighten att få tag i läkare, sitta i telefonköer i tid och otid, förklara om och om igen och tjata, kräva och gråta, för att få en läkartid som är för långt bort eller ingen tid alls, tvingas ta ledigt från jobb fast man inte kan, försöka få tag i mediciner, få hjälp...få någon förståelse.
Det slutar ju aldrig? Och det fungerar ju aldrig. Men det kostar pengar...
Utöver att man ska orka vara trött jämt och ständigt och gå in i väggen var och varannan vecka för att kroppen är så utbränd och inte orkar.
Jag vill så gärna vara care free som så många andra... Inte behöva ha den här tyngden på axlarna att hela tiden jaga och kämpa för min rätt att leva ett någorlunda jävla fungerande liv. Jag kan ALDRIG slappna av. Och det är det värsta av allt i det här kriget. För det här hänger över mitt huvud konstant.
Fan. Fan.
Återigen är det bevisat att man bara kan lita på sig själv,
INTE OK att det ska vara så här! Vem bestämmer att min sjukdom och mitt liv är mindre värt?
Trött på att kriga. Riktigt trött.
Just nu funderar jag på att åka in och campa på neurologmottagningen på Karolinska tills någon läkare tar emot mig. Finns en gräns för vad man ska behöva ta...Och nu är jag farligt nära gränsen till att vara färdig.
Varför jag? Varför fick jag den här skiten och lite till?
Pust.
Nu ska jag sova, ska upp tidigt och åka till väsby för en läkartid av annat slag imorgon. Det här jävla ekorrhjulet slutar aldrig...
/Victoria
