Du ringer mig mitt i natten, som så många gånger förut under årens gång.
Klockan är strax efter 01 när jag med suddig syn kisar mot den neonupplysta skärmen, den visar ditt namn. Jag funderar på att inte svara, men nyfikenheten och det sista uns av hopp tar över, jag trycker på den gröna luren, försöker dölja min sömnspruckna röst. Du frågar om jag sover, nattlivet dunkar avlägset i bakgrunden bakom dig. Jag ljuger till svar för att skydda dig från samvetet.
"Får jag komma?" frågar du. Jag tystnar och fryser till, oförmögen att ge ett svar.
"Jag tror inte att din flickvän skulle uppskatta det..." säger jag påminnande.
"Snälla, jag behöver prata. Jag mår inte bra. Det är slut." bedjar du med en ton av sorgsenhet, medvetet för att försvåra mitt val att säga nej. Jag vrider mig i sängen med telefonen i örat. Jag hör att du har druckit. Ser min flyktväg och skyller på att du inte bör köra bil i ditt tillstånd. Men jag vet ändå hur det kommer sluta, kan inte säga nej till dig, bryr mig för mycket. Helt plötsligt är du på väg i en taxi bort från Stureplan, den hysteriskt långa vägen ända bort till mig. 40 min senare står du utanför porten till höghuset och vinglar med böjt huvud och händerna nedstuckna i fickorna, ber mig kasta ner nycklarna.
Din långa figur staplar in genom dörren och du drar av dig skorna utan att knappt lyckas lyfta fötterna och låter jackan falla ner på hallgolvet, utan att bry dig. Du ber om ett glas vatten och jag rusar genast vant till din tjänst. När jag kommer tillbaka finner jag dig utslagen raklång över den uppbäddade sängen där jag nyss hade njutit av en god bekymmersfri nattssömn, innan jag satte på paus för din skull. Byxorna ligger slängda i en skynklig hög bredvid sängen, tröjan har farit iväg en bit längre bort. Ditt ansikte vilar ner i kudden så att det enda som syns är ditt fylliga kastanjefärgade glansiga svall som lockar sig i ändarna. Din atletiska bröstrygg rör sig djupt upp och ner. Jag säger ditt namn, men du svarar inte, rör inte på dig. Jag ställer ditt vattenglas på nattduksbordet och ber dig flytta in utan att du gör. Drar loss en bit täcke som fångats under din kroppstyngd och lägger mig på sängkanten.
"Vad hände?" Frågar jag. Ifrån kudden bredvid mumlar du att hon var för svartsjuk, för kontrollerande. Du vänder dig och lägger dig på sidan åt mtt håll, med ögonen fortfarande stängda
."Det är inte som med dig, det är så lätt att vara med dig". Ögonen öppnas och jag stirrar in i dem stora runda, berusade bruna. Du formar orden
"kom hit" med rosa läppar. Och helt plötsligt har du väckts till liv. Din andedräkt stinker av drinkarna du sköljt ner innan i baren med vännerna när du trycker dina läppar mot mina.
Ingen tid för att prata.
När du är klar, efter att ha exploderat alldeles för tidigt, ligger du återigen utslagen bredvid, på rygg och stirrar i taket samtidigt som du andas häftigt i ångorna från kriget mellan deodoranten som brottas mot den svetten, som vinner. Reser dig med ett ryck och gräver efter mobilen som ligger den skrynkliga mörka högen på golvet. Går ut i hallen och jag hör hur du beställer ännu en taxi,från min dörr till hennes.
Du måste dra, förklarar du flyktigt med ångest i ögonen utan att möta min blick, samtidigt som du drar på dig byxorna ståendes i mörkret i mitt sovrum...
Du ger mig en puss på kinden innan du går ut igenom min dörr.
Och när jag låser efter dig tänker jag "aldrig mer igen".
Jag är en idiot. Du är ett svin.
.
