sa han och såg rakt in i mig med dem charmiga mörka ögonen. För ett ögonblick stannade allt runt omkring upp och sorlet från natten försvann. Hans nöjda leende formade små gropar på varsin sida om hans fylliga läppar som väntade på ett svar. Samma läppar som för flera veckor sedan fick mig sluta andas när dem en, men bara en gång, kom för nära. Farligt nära.
Han höll mitt ansikte tätt intill hans så att läpparna nästan möts. Jag vill. Hela min kropp vill. Vågar inte möta hans blick. Jag känner hur snabbt han andas, jag hör mitt eget hjärta slå i samma takt. Känner elektriciteten i luften.Väntandes på vem som ska avgöra de sista millimetrarna. Men något i hans tankar avbryter stunden, eller så tröttnar han på att vänta, och hans fasta händer släpper mitt ansikte och går. Jag står kvar och tittar efter honom utan ett ord. Andas ut...
- Vad jag vill?
Jag säger inget.
Det enda jag önskade var det enda jag inte kunde få.
Han vänder sig om och går, ännu en gång.
/Victoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar