Tre timmars sömn, och man ska jobba till kl 19 idag... Njae kan inte påstå att det känns helt okej. Men det får gå.

GOD MORGON

Eller inte...

Kan inte sova...

Klockan är 3, och jag kan inte sova.

Magkatarr igen... Men det är tveksamt om det är enda anledningen till att jag är vaken. Jag märker att jag har förträngt hur jobbigt det är, illamåendet är värst. Är jag verkligen stressad? Tänk att det ska vara så svårt att känna efter, vad man egentligen känner, vad kroppen uppenbarligen uppfattar - men inte jag.

Nej. Jag vet vad det här är. Det är bara början...
Men förhoppningsvis går det bättre än sist. Huvudsaken är att jag jobbar,även om det är det sista jag egentligen orkar.

Saknar dig M.

Det klumpar sig i halsen när för många tankar kommer till ytan nu.

Har haft en mysig dag, men ibland önskar man att vissa dagar var längre...

Make up by Ewe Part 2

Var modell hos min kära vän Ewe som går make up artist utbildning i veckan. Har varit där 3 gånger nu och spacklats om! Så här blev ett av resultaten från i tisdags :

Evelina fick fria händer och testade en röd koppar ögonskugga.
Läraren gav henne grymt bra kritik, sa att hon hade gjort ett bättre jobb än de som gått utbildningen längre...  Snyggt jobbat E! ;)

Emigrerade vänner

Pratade precis med Mimmi, ända borta i Grekland! Fick en uppdatering om hennes äventyr... Saknar henne fruktansvärt mycket...  En månads semester på Skiathos, blev till två, som blev till en flytt... Lite sorgligt, men roligt för Mimmi, Carpe Diem raring! Det är du värd. En flygresa till min Mims i Grekland lockar! Men först har jag andra saker att ta itu med :)

Jag och Mimsan i somras, sista veckan ihop:)

NORGE NEXT!
Javisst! Äntligen, nu är det dags att ta flyget ner till Oslo och hälsa på Emelie och Jakline, mina gamla vapendragare från gymnasiet. Har sagt i snart 2 år nu snart att jag ska komma och hälsa på - så nu är det hög tid. Flyget lyfter nästa helg... Blir nog grymt kul reunion!

Jaklin,Emelie och Jag @ Platå, Linköping

Ja, bjuder på den här bilden från förra juldagen, inte våran bästa bild, men duger i krig som Jakline skulle ha sagt!

En soldats berättelse.

Afghanistan, 2010.

En grupp specialtränade soldater ska till fots ta sig flera mil till en annan stad, vandringen kommer ta 2 dagar,genom flera farliga zoner. Plötsligt hör de skott i ett närliggande område. De tar täckning och ser hur en familj blir beskjutna av fienden. Deras uppdrag är att skydda de civilia, och från ett par hundra meters avstånd siktar prickskytten och trycker av. Efter en kort eldstrid är det över, fienden är nere. Men skadan är redan skedd. När soldaterna närmar sig finner de alla familjemedlemmar döda, ihjälskjutna brutalt på nära håll i huvudet. Då hörs ett skrik, innifrån den gråa fallfärdiga,trasiga byggnaden utan fönster.

Soldaterna går in,med dragna vapen beredda på ett eventuellt bakhåll innifrån. Men inne i byggnaden hittar de ett litet barn, en flicka på ca 8 månader. Flickan vars familj, mamma, pappa, morföräldrar precis har blivit mördade. Ensam kvar i världen, lämnad till sitt öde, född i ett krigshärjat Afghanistan. Enligt regler får soldaterna inte ta med sig barnet, de är på uppdrag och att avbryta är inget alternativ, samtidigt som de inte kan ta med sig barnet då deras egen säkerhet skulle riskeras.

Men soldaterna har inte hjärta att lämna barnet kvar, de beslutar att ta henne med, trots riskern, och det extra jobbet. Det är en lång vandring med krigsutrustning i hög värme. De turas om att bära flickan när de färdas på vägen, genom öken och bergsterräng,ödsliga byar och landsvägar. De färdas utan stopp på vägen.
Halvvägs på resan blir de beskjutna mitt i natten, i flykten till säkerhet skadas flickan av en kniv som en av soldaterna bär på när han skyndar sig att täcka henne. Även den här striden överlever de oskadda, men de behöver sy ihop skärsåret på flickans arm på plats och hon skriker högt.

När morgonen kommer närmar de sig fiendens läger,där en stor trupp har stationerat sig. De måste ta sig förbi utan att bli upptäckta... Flickan börjar gråta igen och soldaterna har inget annat val än att stoppa en strumpa i hennes mun när de ska försöka ta sig förbi passaget. Soldaten som bär henne håller hans hand hårt över hennes mun. Hon riskerar att kvävas, men om någon märker dem är de som gott som döda ändå.Med stor ansträngning klarar de sig att ta sig runt och förbi lägret...

Efter 2 dagar och 1 natt når de äntligen sitt mål, de uppsöker närmaste sjukhus i staden som de kommit till, där de tänker lämna flickan.Där kommer hon antagligen att gå ett öde till mötes som så många andra föräldralösa barn i resultat av kriget. Barnhem. Men när soldaterna kliver in på det kaosartade sjukhuset bland hundratals sårade människor och ska lämna över henne springer plötsligt en kvinna fram, hon skriker på soldaten, hon gråter och försöker slita barnet ur famnen på honom.

Han förstår inte vad hon säger. Han skyddar barnen från kvinnan som drar och sliter i flickans arm när en sjuksköterska kommer till undsättning. Kvinnan är hysterisk, och efter att sjuksköterskan hört vad kvinnan har att säga frågar hon soldaten om han vet ifall barnet har något födelsemärke på höger axeln. De tar av barnet hennes tröja, och ser ett stort födelsemärke. Kvinnan gråter och sätter sig ner på knä och knäpper händerna som en gest till gud.

Sjuksköterskan tolkar och förklarar för soldaten att kvinnan är en släkting till flickan, hennes mammas moster, den enda i familjen kvar i livet. Flickan överlämnas till kvinnan och helt plötsligt har hennes öde vänt, hon är inte längre ensam i världen. Hon är för liten för att minnas, men hon kommer alltid ha ett ärr som minne, hur hennes liv blev räddat av soldater från fjärran land.

Om inte det är ödet, så säg mig vad är?

Sann historia
Det här är en verklig händelse,som en australiensk soldat berättade för mig när vi träffades i Grekland i somras. Det var han som sydde hennes arm efter att hon skadats av hans kniv, det var hans som bar in henne på sjukhuset, och överlämnade henne.Det var han som tvingades stoppa en strumpa i hennes mun för att ha chansen att överleva. Han kallar det ödet.

Han berättade om sina mardrömmar på nätterna, om det han sett hända och att han aldrig skulle kunna återvända hem för att leva ett normalt liv igen.

"I admire you, you have a big heart Victoria, but promise me you wont go there"
sa han.

Jag vet inte vart han är idag, önskar jag visste, men jag hoppas han lever och är i säkerhet var han än är stationerad. Och jag är tacksam över att ha mött honom.

(Bilderna är inte från den här händelsen)

Svenska hjältar i strid

Idag går tankarna till Camp Northern Lights alla soldater, Kenneth Wallin och hans familj. 22-årige Kenneth Wallin blev den femte svenska soldaten som mist livet i Afghanistan. Ännu en stjärna är tänd på himlen.

Jag ser dem som hjältar, med livet som insats, och det gör ont i hjärtat när nyheterna meddelar att ytterligare en soldat har förlorat livet, och ytterligare en familj har förlorat sin son. Beskedet som alla familjer,nära och kära fruktar för varje dag som går.

Har skrivit förut om att jag vill till Afghanistan, sista tiden har jag varit inne på försvarsmaktens hemsida var och varannan dag... Och det här får mig bara att ännu mera vilja åka ner. - Varför? Undrar många. Jag träffade en soldat från Australien i somras när jag var i Grekland. Han hade precis tjänstgjort i Afghanistan och berättade historier för mig i hopp om att kunna avskräcka mig från att åka ner, och hans berättelser har verkligen satt spår i mitt huvud... Men...


Det finns två sorters rädslor enligt mig.
- Den man skapar själv av förväntningar
- Den inbyggda i kroppens försvar

Ibland måste man följa hjärtat, och sina drömmar.
Dags att ta reda på om det går...

mindgames.

Im back, och blondare än någonsin. Jag har faktiskt haft lusten att skriva senaste tiden, det är mest orken som inte besvärat sig att dyka upp. Det är en utmaning om dagarna att hålla mig vaken, men istället för att utkämpa en strid som jag ändå är dömd att förlora, försöker jag att följa med kroppen, och inte ägna så mycket tid och tankar åt vad jag missar. Less negative thoughts...
Mindre tankar - mera göra.
Även om det jag gör är att sova på soffan oftast...

There are good days too.

Tillbaks på ruta 1 - 1 = 0.
Kan inte hjälpa att vara besviken på mig själv.

För en månad sen hände något, i huvudet - allt där är kemiskt för mig. För första gången fick jag en tanke som jag aldrig haft förut.
En tanke jag inte kan dela med någon, det vore inte rättvist helt enkelt. Men jag önskar jag kunde.

Den tanken blev till ett kryss, i den rutan jag så stolt aldrig kryssat i förut. Nu kryssade jag i den, med en slags lättnad...
Att inte bära "hemligheten" själv.

Men nu finns den där, inte bara i rutan, utan i huvudet, för alltid.
Ett kryss,en tanke, än så länge långt från handling.

God Natt, det är en lugn fredag.