Soldaterna går in,med dragna vapen beredda på ett eventuellt bakhåll innifrån. Men inne i byggnaden hittar de ett litet barn, en flicka på ca 8 månader. Flickan vars familj, mamma, pappa, morföräldrar precis har blivit mördade. Ensam kvar i världen, lämnad till sitt öde, född i ett krigshärjat Afghanistan. Enligt regler får soldaterna inte ta med sig barnet, de är på uppdrag och att avbryta är inget alternativ, samtidigt som de inte kan ta med sig barnet då deras egen säkerhet skulle riskeras.
Men soldaterna har inte hjärta att lämna barnet kvar, de beslutar att ta henne med, trots riskern, och det extra jobbet. Det är en lång vandring med krigsutrustning i hög värme. De turas om att bära flickan när de färdas på vägen, genom öken och bergsterräng,ödsliga byar och landsvägar. De färdas utan stopp på vägen.
Halvvägs på resan blir de beskjutna mitt i natten, i flykten till säkerhet skadas flickan av en kniv som en av soldaterna bär på när han skyndar sig att täcka henne. Även den här striden överlever de oskadda, men de behöver sy ihop skärsåret på flickans arm på plats och hon skriker högt.
När morgonen kommer närmar de sig fiendens läger,där en stor trupp har stationerat sig. De måste ta sig förbi utan att bli upptäckta... Flickan börjar gråta igen och soldaterna har inget annat val än att stoppa en strumpa i hennes mun när de ska försöka ta sig förbi passaget. Soldaten som bär henne håller hans hand hårt över hennes mun. Hon riskerar att kvävas, men om någon märker dem är de som gott som döda ändå.Med stor ansträngning klarar de sig att ta sig runt och förbi lägret...
Efter 2 dagar och 1 natt når de äntligen sitt mål, de uppsöker närmaste sjukhus i staden som de kommit till, där de tänker lämna flickan.Där kommer hon antagligen att gå ett öde till mötes som så många andra föräldralösa barn i resultat av kriget. Barnhem. Men när soldaterna kliver in på det kaosartade sjukhuset bland hundratals sårade människor och ska lämna över henne springer plötsligt en kvinna fram, hon skriker på soldaten, hon gråter och försöker slita barnet ur famnen på honom.
Han förstår inte vad hon säger. Han skyddar barnen från kvinnan som drar och sliter i flickans arm när en sjuksköterska kommer till undsättning. Kvinnan är hysterisk, och efter att sjuksköterskan hört vad kvinnan har att säga frågar hon soldaten om han vet ifall barnet har något födelsemärke på höger axeln. De tar av barnet hennes tröja, och ser ett stort födelsemärke. Kvinnan gråter och sätter sig ner på knä och knäpper händerna som en gest till gud.
Sjuksköterskan tolkar och förklarar för soldaten att kvinnan är en släkting till flickan, hennes mammas moster, den enda i familjen kvar i livet. Flickan överlämnas till kvinnan och helt plötsligt har hennes öde vänt, hon är inte längre ensam i världen. Hon är för liten för att minnas, men hon kommer alltid ha ett ärr som minne, hur hennes liv blev räddat av soldater från fjärran land.
Om inte det är ödet, så säg mig vad är?
Det här är en verklig händelse,som en australiensk soldat berättade för mig när vi träffades i Grekland i somras. Det var han som sydde hennes arm efter att hon skadats av hans kniv, det var hans som bar in henne på sjukhuset, och överlämnade henne.Det var han som tvingades stoppa en strumpa i hennes mun för att ha chansen att överleva. Han kallar det ödet.
Han berättade om sina mardrömmar på nätterna, om det han sett hända och att han aldrig skulle kunna återvända hem för att leva ett normalt liv igen.
"I admire you, you have a big heart Victoria, but promise me you wont go there"
sa han.
Jag vet inte vart han är idag, önskar jag visste, men jag hoppas han lever och är i säkerhet var han än är stationerad. Och jag är tacksam över att ha mött honom.
(Bilderna är inte från den här händelsen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar