Samma säng. 1 år senare.

Vi möts igen.
Samma säng. 1 år senare.

Det blonda skäggstubbet kittlar mig i nacken där hans huvud vilar och utandningen från hans mun värmer min bara hud. Hans vänstra arm håller tryggt och vant om mig, våra händer flätas samman under min haka. Han vet att det är så jag vill ha det, jag behöver inte säga något där jag ligger på sidan, bara lyfta min arm som en signal, och vänta på att han ska slingra sig om mig. Han gör det leende. Våra kroppar formas likt yin och yang efter varandra. Stöpta för att passa in i varandra. Han har somnat före mig och andas nu tungt med ett svagt pipande ljud som påminner om en gammal sjudande tekanna, ett ljud som skulle kunna irritera mig om jag inte var upptagen med andra tankar.

Jag tänker på något han sa innan hans ögonlock gav vika för natten.
“Vi passar som pusselbitar”

Samma ord som fick honom att fly när jag, till mitt misstag, avslöjade det samma för 1 år sedan, i tron om attdet var ömsesidigt. Orden som lämnade mig ensam på ena sidan av sängen med tysta tårar bakom hans vända rygg, tunga droppar som efterlämnade ett salt hav på kuddens svarta örngott. Du ville inte lägga pussel. Jag klädde på mig och gick, dock inte för alltid.

Nu är det 1 år och ett förlorat hjärta försent. Tillfället är förlorat och chanserna är bortblåsta som sandkorn i vinden. Nu ligger jag här på samma lakan, 1 år senare, med ett uttömt hjärta och njuter av mina förmåner. Försöker förstå om du vill lägga pusslet den här gången, eller om du bara saknar närhet.

Ikväll har vi ätit middag, druckit drinkar och skrattat. Visat ömhet offentligt, gått hand i hand genom stadens svagt upplysta gator på väg hem till dig,som så många gånger förr. Lustat. Men det är allt. Allt vi kommer göra, även om vi gör det mer än bra, du och jag. För du och jag blir aldrig ett Vi.
Inte ens när det passar dig.


Grattis på 1 årsdagen till att vara ingenting.

/Victoria