Jag gav mig. Antar att det finns de gångerna när man ska hålla tyst och hålla ut. Och de gångerna när man inte ska det.
Tog en taxi in till Karolinska. Helt lugn. Fick göra EKG osv, samma visa som sist. Som vanligt var den en ung manlig praktikant som skulle genomföra allt... Men den här gången fick jag iaf en sjukhusskjorta att täcka mig med, slapp alltså ligga med bara trosor på britsen - tack. Inte för att jag bryr mig längre. Att vara havlnaken på sjukhus känns som rutin nu. Piece a cake.
Höll på att somna på akuten där till slut med filten över mig. Vid det laget hade jag inte ont längre, och hjärtat hade lugnat ner sig. Doktorn trodde att allt berodde på mina mediciner. Kortfattat.
Astma medicinen, hjärtmedicinen och amfetaminet. Betastimulerare + betablockerare + centralstimulerande...
bla bla bla... Så less på att höra. Alla kör sitt eget race.
Ja... It is what it is. Kan inte sluta ta någon av dem.
Idag.
Imorse när jag ringde och sjukanmälde mig till chefen så högg det till i bröstet. Mycket mycket värre än igår. Jag flög upp ur sängen med överkroppen rent automatiskt av smärtan, kändes som att någon drog en kniv genom hjärtat. Och det höll i sig en stund. Det var nog tur att hon var i luren, kändes bra att någon "var där". Men det var läskigt. Har haft så förut några enstaka gånger, även på jobbet. Nu kommer det mindre sånna "hugg" med ojämna mellanrum sen jag vaknade.
Kom i säng och somnade kl 5 imorse, då var jag riktigt slut. Har försökt att sova ut men det har väl gått siså där. Gav upp när klockan var 10...
Ska till jobbet senare idag runt 14. Ikväll är det personalmöte också,hoppas på att vara hemma till kl 20.
Nu vet jag inte hur det känns. Jag känner ju att det slår för snabbt, men det är väl bara att gilla läget eller något. Orolig för att det ska börja göra ont igen kan jag inte ljuga och säga att jag inte är. Det bara kommer hipp som happ.
Känner mig som en ömtålig vas som kan gå sönder vid minsta beröring.
Tänk om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar