evig kamp.

Besviken. Så besviken.

Akutläkaren på KS frågade vem min kontakt var när det gällde min narkolepsi. Jag svarade att jag har tillhört linköping, och att min fd läkare där ska ha skickat en remiss till dem på KS eller odenplans läkarhus, men att det var några månader sen. Hon tyckte att jag behövde komma i kontakt med de ganska snart för att gå igenom det här med medicinerna och det som hänt nu senaste tiden. Om det nu är det som påverkar hjärtat.

Remiss ?
Så nu sitter jag och ringer neurologen i Linköping för att få svar...
Vart är mina papper, min journal ? vart har ni skickat mig, har ni glömt mig ? Igen...

Snälla syster Ylva svarar efter många försök att komma fram. Hon läser i min journal att en remiss till Karolinska ska vara skickad. Jag hade verkligen hoppats på läkarhuset odenplan, vill inte försvinna och glömmas bort på ett stort sjukhus igen. Men spela roll nu, huvudsaken är att väntan äntligen är slut.

Så jag tackar för hjälpen, och känner att min oro för att min läkare ska ha slarvat igen varit i onödan senaste månaderna.

Jag tar fram numret till neurologmottagningen på Karolinska direkt och ringer dit för att se hur lång kötiden är och vart jag ligger nu. Ger mitt personnummer till sköterskan i luren...
Och får höra att jag inte finns där.
Det finns ingen remiss mottagen.

Hon har glömt mig. Igen. Läkaren har glömt mig. Igen.

Snälla ge mig kraft.
Ge mig kraft.
Bröstet känns tungt.
Huvudvärken pulserar.
Ge mig kraft att kämpa samma kamp om och om igen...

Ringer till Linköping igen... "personen ni söker är åter kl 12.45" säger rösten i luren. 

Okej.