åthelvetemeder.

12.45
Syster Ylva svarar igen i Linköping. Jag berättar vad neuromottagningen på KS sa. Hon ger mig numret till läkarsekreterarna... Jag ringer dit, någon Monica svarar. Förklarar läget för henne likaså...

Enligt anteckningar ska en remiss vara skickad 11 februari.

Vad gör jag nu frågar jag? Börjar jag om igen?  Jag har ju väntat flera månader, flera år säger jag. Jag är redan upprörd, men nu döljer jag det inte längre med en lugn och trevlig röst. Jag öser ur mig en massa om hur trött jag är på att ingenting fungerar där.

"Men jag kanske kan skriva ut ett nytt" säger läkarsekreteraren Monica.

Pust. Då börjas det om. Och så får sjukvården 3 månader till på sig att "uppfylla min önskan". Som är att få vård, ordentlig vård.

Vem jag ska söka hjälp hos nu vet jag inte. Jag har ingen läkare alls nu. Jag är i landet ingenstans, däremellan. I en gråzon. Där ska jag bo i 3 månader till nu. Och sen den tiden som kön är på. Förbannade vårdgaranti på 3 månader gör att dem har ryggen fri dessutom. Jävla sjukvård. Jag har lust att stämma asset av någon just nu.

Jag tror inte remissen har blivit skickad. Så är det bara. Den oturen drabbar inte ens mig.


Efter det samtalet har jag en panikångest attack.

Bara så där. Låter så lätt.
"Igår åt jag en hamburgare", "Idag köpte jag nya skor",  "Sen gick jag hem..."
Helt vanligt. Bara så där. Som ingenting.


Tack.