Jag längtade efter att få gå hem och bara låta allt rinna ur. Bara lägga mig ner på golvet och låta det ha sin gång,som vanligt. Den 30 minuter långa vägen hem kändes extra lång och motstridig. Det känns verkligen inte bra i hjärtat. Absolut inte, långt ifrån. Men det finns lixom ingenting att göra åt det verkar det som...Man går bara på ändå, som vanligt...
Känns obehagligt och fel att stoppa i sig amfetamin som är centralstimulerande när hjärtat går i den takt som det gör, rakt ut genom bröstet. Likaså astmamedicinen som också gör att hjärtat slår snabbare.
Vill vara stark
Jag biter verkligen ihop nu. Jag ser allt som en stid. Och jag vill vinna. Jag vill vinna över allt det här som attackerar kroppen. Men hur länge orkar jag? För alltid antar jag, som ska orka jämt.
Men frågan är hur länge mitt för alltid lär bli då...
Jag har inte lagt mig ner på golvet. Jag har inte släppt ut någonting. Det känns...
Men jag biter ihop lite till...lite till...och lite till...
Mitt lilla hjärta... Nu tycker jag det är HELT ORÄTTVIST!! Önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt, men tyärr kan jag inte det. Men jag finns här för dig om du behöver mig/oss på något sätt ;) Det är det minsat man kan göra, och lova att be om hjälp om det behövs.
SvaraRaderaJag hoppas ännu på den "där" killen som du kommer att finna, han som kommer att alltid finnas vid din sida och göra allt för sin fina prinsessa! Han kommer att älska dig trots dina sjukdomar för en finare tjej finns inte...
Glöm aldrig det min alskling <3
Puss puss "moster" med familj <3