Förföljd.

Mamma, för din skull får du blunda och sluta läsa här.

Jag är fröken självständig
Och jag tar alltid nattbussen eller tåget hem själv.
Nu gick det ingen buss från upplands väsby station hem till mig efter jag klivit av tåget, och ingen taxi finns. Klockan är nästan 6 på morgonen. När jag stod och läste tidtabellen vid hållplatsen kommer en kille dit (20-25 år kanske) som stått vid en annan hållplats och börjar läsa han med. Det är bara vi där nu. Vi konstaterar att den inte går förrens om 40 min. Kallt som fan - här tänker jag inte stå. Och börjar gå mot centrala väsby för att ta ut pengar och ringa för att se om det finns någon taxi i området, annars går jag hem, tar bara 15 min. (trots att fötterna gör SÅ ont.)

Jag närmar mig bankomaten när jag vänder mig om och ser att han från hållplatsen har börjat gå åt samma håll.Vad fick han att ändra sig... ?

Jag tar fram telefonen och trycker fram Viktoria Bs nummer - inget svar. Jag förstår att jag inte kan stanna o ta ut pengar - för då hinner han ikapp mig. Och vad som händer då är jag inte nyfiken på att veta. Jag går snabbare och svänger runt hörnet på huset - OCH SPRINGER. Jag försöker springa tyst på tå så att han inte ska höra mina klackar och börja springa han med. Jag gömmer mig på bakgården av huset och ringer min trygghet Adis som bor där - Inget svar. Jag ringer Walid - Inget svar. Jag ringer Ali som jag vet varit ute - Inget svar. Jag står där ett tag, känner mig trygg mellan husen - skriker jag kommer någon höra mig. Efter ett tag känner jag mig lugn igen och börjar gå tillbaka ut på vägen...


Det är fortfarande helt öde, och mörkt.


Jag går ut på vägen och börjar gå uppför backen intill bilvägen. Jag har mobilen i handen, nästa person i tur att ringa är Rawaz som bor i närheten. Efter halva vägen känner mig säker och lägger ner den i fickan. Jag tar fram min chocolate chip cookie från 7eleven och börjar äta på den samtidigt som jag sjunger högt för att det ska kännas mindre ensamt. Tar fram mobilen och tar ett kort på den komiska situationen. Skrattar och går vidare. Då ser jag honom igen, uppe vid slutet av backen. Han har uppenbarligen letat efter mig. Han kommer emot mig.Vad gör jag? Tänk snabbt Victoria, du har bara en chans nu.
Ett samtal.

Med min kaka i truten gör jag narr av situationen,
för att sekunder senare bli påmind om allvaret.

Jag tar fram telefonen - trycker 112.
Sen svänger jag in vid närmsta avfart mellan radhusen, svänger han in efter mig skulle han avslöja sig själv och förstår att jag skulle börja skrika - och det vågade han inte. Jag förklarar situationen för larmcentralen som kopplar mig till polisen. Kvinnan i telefonen håller mig sällskap tills jag nästan är hemma och jag är säker på att han gett upp.

Vid mitt hus möts jag av min kompis, Snuttin. Grannkatten som alltid springer och möter upp mig för att mysa en stund, och sedan sätter sig ner på rumpan och tittar efter mig när jag går. Jag ropar på honom, han verkar bli lika glad att se mig som jag att se honom. Sitter ett tag och håller honom sällskap. Det känns bra.

Snuttin vid olika tillfällen.

Just ikväll - när så många människor prompt påpekat för mig att jag måste vara försiktig. Jag klarar mig - som ni ser. Han skulle bara vågat komma fram. Jag hade spetsat honom med klacken och skrikit argt som en wrestling brottare. För vem fan är han som besvärar mig när jag vill gå hem? Jag var inte riktigt rädd, det fungerar inte att vara rädd. Det hjälper inte. Var uppmärksam - och agera. Rädsla gör ingen nytta.

Jag tänker inte sluta leva för att det finns sånna puckon - dem ska bekämpas med insektsmedel och krossas som myggor. Det är min förbaskade rättighet att leva mitt liv som jag vill. Våga ta den ifrån mig - då kommer monstret i mig fram, lita på det. Jag må se liten och rar ut, men låt er inte luras av min gulliga uppsyn - inom mig bor ett monster grönare än Hulken.

Nej du din fega pissmyra. DU ska vara rädd om du möter på mig i mörkret igen. Våga bara.
//Hulken