Its just a blog.: Speciella julklappar & Faddergalan ikväll

Förra året bestämde jag mig för att ge barnen på förskolan något extra i julklapp. Inte vad som helst. Jag gav dem ett fadderbarn. En pojke som då var 4 år från Udaipur i Indien. Laluram

För ett barn är Indien ett svårt begrepp.
Vad är Indien? Vart ligger Indien? Hur ser det ut?

Man får ta det till deras nivå av intresse och förståelse.
Hur ser husen ut i Indien? Vad finns det för djur där? Vad leker barnen med?
Dem fick rita bilder och gissa. Tillsammans pratade vi om det, dem fick följa med till datorn och googla på bilder för att få en uppfattning om saker. Vi pratade om Tsunamin, som dem råkat ut för där. Om att det inte finns vatten i kran i Lalurams by. Att man man bli sjuk av vattnet där, och att man inte har pengar till medicin. Vi pratade om religion och dem heliga korna, kastsystemet. Och skolan. Efter att barnen förstått att Indien och folket där inte alls levde under samma förutsättningar som vi i rika Sverige började det hända saker...

Vi pratade om lösningar på problemen. Det vackra med barn är att deras lösningar ofta är så självsäkra, rakt från hjärtat, som oftast är det rätta. En pojke sa "Han kan få komma hit och bo hos mig".

Vad säger det om invandringen?
För en pojke på 5 år var det självklart att man ska ta hand om varandra.
Vad gör vuxna? Ja titta på dem i Vellinge för att se skräckexempel. Tänk om barn fick styra världen.

Barnen fick skriva önskelistor till tomten om vad dem ville ge barn i världen som inte hade det lika bra som vi i Sverige. Dem fick alltså önska saker till andra än sig själva.

Kycklingar - så dem kan få mat.
Leksaker - så att barnen på dagis kan leka
Vattenpump - så att dem kan få vatten.
Myggnät - så att inga myggor kan sticka dem
Medicin - så dem inte blir sjuka
Tegelstenar - Så att husen inte går sönder nästa gång det kommer en flodvåg.....

Hur kom dem på allt det här att önska? Jo dem hade lyssnat, och förstått vad som behövdes. Finurliga som dem där. Men dem hade också haft Barnfondens gåvokatalog (klicka) att titta i.
Genom barnfonden betalar jag 200:- i månaden som går till Lalurams by. Jag kan skicka brev direkt till Laluram och sätta in pengar på ett konto som bara är till honom.

2 syskon, bröder på 3,5 och 5 år, kom en dag till mig och gav mig varsitt kuvert. De berättade att de avstått från sin lördagsgodis för att istället skicka pengar till Laluram. Tänk så fina barn!

Jag kunde tyvärr inte besöka Laluram i Udaipur när jag var i Indien tidigare i år. Det var alldeles för långt att åka. Men för att känna lite mig lite tillfredsställd i hjärtat så åkte vi till ett barnhem i närheten som sköttes av nunnor. Det tog i hjärtat. Gråten satt i halsen och hela tiden tänkte jag "Du kan inte gråta framför barnen".