Levande mardröm

Igår på jobbet hände det som inte får hända.
Som aldrig hänt förut.


Jag jobbar på en förskola i Upplands väsby, på en avdelning med åldrarna 1-3 år. Varje dag efter lunchen, har vi pedagoger olika sysslor som vi turas om att göra. Igår var det jag som hade "inne vilan" - Då lägger jag dem barnen som sover inne på madrasser och nattar dem, just nu brukar vi ha mellan 5-7 st barn som sover inne.

Medans jag ligger på golvet mellan 2 barn och stryker dem på ryggen för att dem ska somna, så känner jag mig helt plötsligt väldigt trött. NEJ - Jag kommer på att jag glömt ta min medicin på morgonen, men det är försent. Jag somnar.Inte nog med att jag somnar, jag vaknar av att flera barn gråter, när jag ska resa mig upp för att ta hand om barnen går det inte.Jag har hamnat i sömnparalys.
Jag får panik som aldrig förr i detta läge, för nu är det inte bara mig det drabbar.Där ligger jag med armarna i kors utsträckta åt dem två barnen som jag nyss låg o strök och kan inte nå dem, jag kan inte trösta dem. Allting är samtidigt suddig, rummet är suddigt, och barnen är bara skuggor färgade av barnens tröjor. Jag vet inte riktigt vem eller vilka som gråter. En rosa skugga står vid mina fötter och gråter hjälplöst. Kanske har hon haft en mardröm tänker jag...

Jag ber att någon av mina kollegor ska höra barnen och komma in. Men dem hör inte.
För inga barn gråter. Allt var i mitt huvud. Jag hallucinerade bara.

Efter flera minuter,längre än vanligt, blir jag normal igen och kan röra mig och prata, jag vänder mig direkt om till det barnet som fortfarande är vaket och tittar på honom, som ligger och tuggar på sin snuttefilt vänd mot mig med ögon som undrar "är det bra nu?" Även om han inte har märkt någonting, mer än att fröken ligger stilla och har somnat...

Trots att ingenting hände, så kände jag stor samvetsskuld, och en oro.
Så här skulle jag vara hela tiden om jag inte tog min medicin.
En del av narkolepsin.

Nu ska jag lägga mig i ett varmt bad och läsa mer ur Jessica Anderssons bok - När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var. Gud vad bra den är.
Kramar Victoria