Den annorlunda svensken.

Idag såg jag  "Älskade hatade förort"  för första gången på tv.

Det handlar om ett par ungdomar från den okända förorten Lövgärdet utanför Göteborg som går Lugna gatans juniorutbildning. Lugna Gatan är något som jag är så imponerad av. Har velat jobba där ända sen jag läste första artikeln om dem, när jag fortfarande bodde i linköping och var några år yngre. När jag kom till stockholm hade jag fortfarande den önskan, och sökte jobb där förra året. Det var proppfullt på Fryshuset och informationsmötet där alla sökanden var. Efter en intervjuv var jag en av dem som blev erbjuden en utbildning. Fan vad glad jag var. Ursäkta språket. Tyvärr så fick jag inte tjänsteledigt på jobbet för att kunna gå utbildningen på 2 veckor...Det var en dröm som gick i kras... (Ja Lugna gatan var det) Förhoppningarna var att det skulle leda till andra saker i framtiden. Men jag har fortfarande tid att hinna...

Det görs alldeles för lite för barn,ungdomar,vuxna och gamla i förorterna idag. Mycket görs, men fortfarande inte tillräckligt. För alla engagerar sig inte. Alla brinner inte för det. Jag vill kunna vara på plats, göra en skillnad, vara en förebild. Hjälper man 1 är det tillräckligt.

Att jag nämner det här, var för att en av ungdomarna, en väldigt klok och söt arabisk tjej hade en diskussion med hennes mamma, en arbetande,självsäker och rolig kvinna. Hon frågade sin mamma varför hon inte ville flytta till ett svensk område.Kortfattat, var mammans svar att hon inte skulle känna sig välkommen där, vara utanför. "När invandrarna flyttar in flyttar svenskarna ut" sa hon.
Det tog så hårt i hjärtat på mig. Så här känner allför många invandrare här i sverige. I det landet dem ska bo i resten av livet säkerligen.


Mina vänner lärde mig mycket - utöver att plocka ögonbrynen.
Dem lärde mig kurdiska (sorani), tog med mig på kurdiska fester och bröllop - Kurderna där såg aldrig snett på mig, dem tyckte det var kul att en svensk ville ta del av deras traditioner och kulturer.Andra vänner tog med mig på bosniska fester och konserter, och dem här festerna och konserterna och bröllopen är några av mina bästa och roligaste minnen. Jag lärde mig också bosniska/serbokratiska av dem, det var något jag senare fick användning av i gymnasiet,då valde jag till det som språk - och fick MVG i betyg.


Idag använder jag det som jag lärt mig på jobbet, i förskolan, där vi har 2 språkiga barn som kanske inte lärt sig svenska än. Att göra sig förstådd, eller en så enkel sak som att hälsa på deras föräldrar i hallen på deras hemspråk - priceless : )

Jag kände mig alltid så fattig,avundssjuk, som bara fått 1 språk, men jag försökte göra något åt det.
Idag skrattar folk fortfarande åt det, åt att jag försökte och ville veta, och engagerade mig. Det är folk som inte förstår hur guld värt det är att tala många språk. Att ha kunskap om religion och andras kultur och seder.

Jag hade turen att växa upp i förorten Skäggetorp. Men jag var alltid annorlunda. Jag var svensken som ingen såg som svensk. Speciellt inte mina invadrar vänner.

Det är bättre att försöka att förstå, än att avstå.
Heja Sverige, säg hej till din granne som är lite annorlunda,eller ge ett leende i mataffären.
Vad gör det för skada?

Jag saknar förorten.
//Victoria

Dorebandan Jan 2004 - Solna hallen, Jag, Morad och Hemen.
Oförglömlig kväll.
Klikliklikliklikli