Det finns ett ställe jag brukar fly till när resten av den riktiga världen står trist stilla, när jag ligger ensam och sömnlös om nätterna. Ett community på nätet, där du kan vara vem du vill, säga vad du vill, du kan ha en bild om du vill, på dig eller någon annan.
För mer än 1 år sedan, en ensam, sömnlös och deprimerande natt snubblade jag över en bild mitt i allt elände som jag försökte undkomma. En bild på en, inte snygg, utan vacker människa. (Okej, lite sexig var han också) Jag klickade på det vackra ansiktet och kom in på hans presentation. Jag läste den novell-långa texten och sen var jag fast. Den här vackra människan målar upp vackra texter med en tunga av guld. Det fanns alltså något mer bakom ytan... Och jag tog mig mod - och skrev. Skrev en enkel rad som ett svar på hans presentation. Och det var så det började...
Sedan dess har vi utbytt tankar och texter, metaforer och målat upp bilder för varandra i huvudet. Men inte mer(mindre) än så. Jag vet inte ens hans namn, än mindre vad han jobbar med, men det är inte viktigt, det är mer viktigt att inte veta allt det. Vi har hamnat i en egen värld av poesi, där vi försöker hitta varandra i den riktiga världen utan att förstöra vår egen. En främling. Två främlingar.
Ibland tar det flera månader innan någon av oss skriver ett svar. Men varje gång jag flyr är det bara för att se om han har varit där igen och lämnat ytterligare ett spår...
-
Januari 2011, the beginning.Han:
Alla hamnar bredvid mig, där på balkongerna.
Alla utom du.
Min otur fortsätter. ;)
Jag:
Antar att det lämnar allt upp till mig.
Tur vet jag inte om jag har, men jag får väl börja leta ;)
Han:
Jag vet nästan ingenting om dig.
Men redan är du en behaglig kontrast till enfalden som knackar på här.
Lova mig att leta?
Jag kommer fylla nätterna med gnistrande nödraketer.
Jag:
Nej men som den analytiker du är så har du säkert ändå redan försökt
bygga upp en person...
Jag lovar, trots hopplöshetskänslan...
Får förlita mig på ödet och tron på sagor. Sikta rätt ;)
Han:
Det vore slarvigt att påstå sig veta någonting om dig alls.
Vet egentligen bara vad du visat.
Har smakat på ledtrådarna du matar mig med.
Jag tuggar näringsämnen ur orden du väljer, och meningarna du konstruerar.
Kanske väljer du dem med omsorg.
Kanske är din avsikt lika bedräglig som din förtrollande skönhet.
Ikväll dröjer jag kvar hemma.
Sänder en raket från min egen balkong.
Du borde hindra mig från att tömma vinflaskan ensam?
Jag:
Ledsen att jag inte lämnat några vidare spår i min presentation,
men det behövs ändå inte i ditt fall.
Vad jag har för avsikt vet jag inte själv,än.
Önskar jag kunde hindra dig, men ikväll behöver min kropp något annat,
vila.
Ps. Allting är valt noga med omsorg, det är så jag gör saker.
Precis som det var att skriva till dig. Och tack, för komplimangen.
Han:
Presentationer är oftast bara vackert dekorerade björnfällor.
En massa trivialt nonsens om menlösa människor,
i fåniga försök att dölja obotlig enfald.
Som oundvikligen ändå bara slår ihop och tråkar ut.
Förresten är det väldigt sällan jag inleder en ny bekantskap genom att
högläsa en innehållsförteckning om mig själv.
Jag föredrar att trevande uppleva dig.
Som en blind med utsträckt hand, som söker över konturerna av ett ansikte
för att skapa en bild av personen.
Låt oss sluta ögonen och uppleva varandra.
Efter att vi fått vila.
Jag:
I guess you caught me in your trap then.
Vill påstå att man bygger fällor anpassade efter vad man är ute efter att fånga... Ibland.
Det var din konst att måla med orden.
Jag älskar att läsa, och du är nog den mest intressanta bok jag läst på länge.
Han:
Du är du som lockar fram orden.
Som bestämmer vilka färger och nyanser jag använder från paletten för
att måla med.
Jag är bara åskledaren, som reagerar på elektriciteten dina fingertoppar
skapar över tangentbordet.Idag har jag vaknat med en stel nacke.
Ryggraden sprakade som en kinesisk fläta med nyårssmällare när jag sträckte ut.
Maran har ridit mig jorden runt under natten.
Har du fått av vilan?
-
1,3 år och flera meddelanden senare loggar jag in för andra gången på ett par månader. Den här gången väntar inte ett långt målande meddelande. Den här gången finns bara 4 ord och ett nummer.
Han:
Vänta på mig här - 07..............
Det enda spännande just nu, patetiskt nog.Vågar jag höra av mig? Vågar jag riskera att bryta den spänning som finns och kliva ur min flyktiga värld som så lägligt finns här när resten av den riktiga världen sviker och är trist?
/Victoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar