Wow. Satt och tittade igenom gamla filer på ett dammigt USB minne som jag hittade igår, där fann jag ett sparat dokument med ett namn som lät bekant... Ja, jag hade ju planer att skriva en bok för längesedan, och det ska jag väl göra också, men kanske inte just den här. Det var lite jobbigt att läsa den här texten efter så lång tid, men det är iaf ärligt, och öppet, från hjärtat. Men som sagt var,det var längesedan nu.

Här är iaf en liten bit ur den boken som skulle döpts till:
Under ytan

"Tårarna hade redan börjat rinna sakta nedför kinderna innan jag hade passerat receptionen på väg ut därifrån. Jag undvek ögonkontakt med receptionisten som jag leende hade hälsat på innan. När jag hade anmält mig en knapp timme innan hade allt känts så annorlunda, så hoppfullt. Det var det här jag hade väntat på, kämpat för så länge. Nu skulle allting lösa sig,äntligen, bara jag fick komma innanför de här dörrarna och träffa just den här läkaren. Men istället var jag nu krossad och ville bara krypa ihop i fosterställning där ingen kunde se mig och släppa ut allt som snart var på väg att svämma över inombords. Efter cirka 50 meter ser jag första bästa chansen att gömma mig, och tar den.

Jag krashlandar som en fågel med brutna vingar bakom en stenvägg intill akutmottagningen på Karolinska sjukhuset. Jag vet att akutmottagningen ligger på hörnet eftersom jag var där för bara någon vecka sedan. Jag tror jag har en utomkroppslig upplevelse, jag iakttar mig själv på distans. Jag ser den här scenen, för det känns som att jag har hamnat i en film, så tydligt framför mig varje gång jag återupplever den i minnet.

Jag glider ner längs den kalla mörka stenväggen och känner hur kroppen sviker mig i styrka. Min svarta handväska i skinn glider av axeln och landar med en duns bredvid mig. Jag lägger huvudet i mina händer och känner hur alla spärrar släpper. Jag tvingas hålla för munnen för att ingen ska höra min panik. Jag vill inte att någon ska se mig, inte så här. Medan tårarna faller okontrollerat nedför mina kinder trots alla försök att hålla dem tillbaka vimlar det fullt av tankar i huvudet. Jag har inte tid att sitta här, jag måste samla ihop mig själv, tänker jag. Jag måste ta bussen och sedan pendeltåget tillbaka till jobbet. Hela vägen tillbaka...

Jag lyckas hitta en liten spegel i väskan och försöker torka bort all mascara som runnit från ögonen, jag möter min trötta blick i spegeln, det är inte längre mig själv jag ser, det har det inte varit på många år. Det är någon annan som jag känner alltför väl. Hon. Hon som stal mitt liv. Någon som jag hatat sedan lång tid tillbaka, men som jag inte finner några andra känslor än empati för just nu. Jag känner med henne, jag känner hennes smärta inuti, och det gör ont, ända in i den djupaste roten av själen. Jag vill hjälpa henne,räcka ut min hand och säga att allting kommer ordna sig, men jag känner till verkligheten alltför väl nu, jag kan inte ge henne det löftet. Inte nu, inte idag.

Just nu har jag bara ett mål. Jag reser mig upp, tar några djupa andetag och börjar gå igen, mot busstationen utanför entrén vid sjukhuset. På vägen dit fortsätter tårarna att rinna. Jag rör inte en muskel i ansiktet, men tårarna rinner som att det vore regnperiod i Afrika, dem verkar inte ha en ände. Jag förstår tillslut att det inte kommer gå, jag kommer inte fixa den långa vägen tillbaka hem och till jobbet, inte i det här skicket, inte ensam, inte idag. Jag vågar säga högt att jag önskar att jag inte var själv nu, önskar att det fanns någon att be om hjälp. Folk stirrar på mig, jag undrar vad de tänker,vad de tror. Kanske att jag fått besked om att jag har cancer, eller att en nära släkting precis har dött? Ingen kan ana vad felet är, för det syns inte...

Men något är fel, jag vet att något är fel. Jag har vetat det i 7 år nu, och alla tankar går tillbaka till den dagen för 7 år sedan, när jag började ana vad..."

/Victoria