Sommar blir till höst. Jag blir jag igen.

Vissa dagar... Många dagar, nästan alla dagar... känner jag att jag inte riktigt lever.


Känslan
Det är en känsla som kommer av ett faktum, för jag lever inte mit liv, och den följs av en panik och frustration över att det är mitt liv, som håller på att rinna ut ur sanden.

Finns det en överlåtelse av liv?
Precis som skattefällan på tv 3 övertar ekonomin hos folk som lever över sina gränser, kanske det finns ett överlåtelsekontrakt till folk som inte kan leva sina liv. Någon annan kan få berätta hur jag ska leva mitt liv till fullo istället. Det krävs något extremt som i filmen Yes man.  Kanske är det precis det jag borde göra...
Säga Ja till livet lite oftare. Om det vore så lätt...

Krävs väl ingen psykolog att förstå att det här ämnet inte gör mig alldeles varm och pirrig inombords när jag tänker på det. Så jag försöker att inte göra det. Det här med att tänka mycket leder ju sällan till glada miner, som vi vet.

Födelsedagen 2 oktober,
Önskelista:
1. Ett nytt läge/lägenhet
2. Känna att jag lever.
3. Strumpor.

Är det så hemskt att önska mer än det här?
Lång pust...


Är alla mina försök jag gör en flykt från verkligheten, eller en väg till en ny verklighet ? Det fungerar för en stund...Men aldrig långsiktigt. Semestern tar slut. Ensam sitter jag kvar, i sällskap av en känsla som aldrig tycks försvinna. Med ett liv jag inte trivs med.


Helt plötsligt slår det mig, att sommaren är slut. Och jag blir jag igen.
Ibland säger han det bra, min barndoms idol.
Nordman - Fick jag leva igen
Nordman - Ännu glöder solen

/Victoria