Men jag har väl gått och hållt saker inne ett tag, det är så jag hanterar det mesta - i det tysta. Men allt kommer ju till sin bristnings gräns. Och nu känner jag väl att gränsen är nära...Och mår inte så jätte toppen.
Vill inte såra någon, så därför säger jag inget. Men det ändrar inte på hur saker och ting är nu.
Känner mig sviken och bortglömd. Även om jag kanske inte är det.
Kanske är självisk nu, jag valde ju trots allt själv att flytta hit. Jag vet att det inte är med mening som det är så här och att det beror på en del saker. Men det är inte så kul att vara ensam 5,ibland 7 dagar i veckan året runt, och att dessutom ingen ringer och intresserar sig för vad man gör eller frågar om man behöver hjälp när man som känt inte är på topp och livet är allmänt tungt både med jobb och hälsa.
Vill bara ta pick och pack och dra nu.
Kefalonia... ?
Hälsa på min kisse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar