Levande mardröm.

Då är det avvänjning, precis som en narkoman. Bye bye amfetamin. Nu tas livsorken ifrån en igen. Eftersom nya läkaren inte tror att jag har en sömnsjukdom så ska jag därför inte ta medicin för det längre. Ser fram emot att se mig själv hjälplöst försvinna igen medans livet rinner iväg. Mitt gamla jag försvann i 8.e klass - 9 år sedan när allt började. R.I.P Victoria för nu blir jag någon annan igen och slutar att leva. Tillbaka till min levande mardröm.
- Men jag är ju inte sjuk! Tack och dra åt helvete sjukvården.

Hur ska jag lyckas vara vaken utan medicin? Jobba? Vara social? Ångest och Stress nu.

Vill inte tillbaka till landet ingenstans.
Jag är rädd nu. Jag vill inte tillbaka till att vara den där personen som jag hatat i flera år nu. Personen som inte orkar gör någonting, är sur och kritisk,ledsen och uppgiven och bara sover bort livet istället för att göra det hon vill. Jag vill vara mig själv. Glad, trevlig och omtänksam med mycket på gång. Det går inte att vara den personen om man inte orkar. Jag vill inte bli deprimerad igen, jag är så rädd för det. Att acceptera att man ska leva hela livet med en sjukdom och inte kommer kunna leva det liv man vill, skulle göra vem som helst deprimerad. Min framtid och mina planer blev totalt förstörda.

Hur kan jag förklara för en utomstående?
Jag kan inte "rycka mig själv i kragen" när saker ska göras, det fungerar inte så. När jag är trött - är jag sjukligt trött. Jag fungerar inte. Huvudet är bortkopplat. Jag är en zombie som lever i en bubbla där jag inte kan skilja på verklighet och dröm, trots att jag är vaken - det är ingen metafor, det är bokstavligen talat så. Jag har kraftiga hallucinationer som är högst verklighetstrogna, (ex mobilen som ringer, folk som går omkring runt mig, någon bryter sig in i lägenheten osv...ofta är det obehagligt) och jag är för trött för att vakna helt och hållet och få kroppen att resa på sig när jag försöker. Hjärnan kan inte ens styra kroppen i det läget, signalerna går inte fram. Jag är fast mittemellan att sova och vara vaken, mellan drömmar och verklighet.


Walk a mile in my shoes.


Syns det inte att man är sjuk - så blir man behandlad därefter. Jag undrar om jag skulle behövt bevisa lika mycket och kämpat så hårt ifall jag skulle skita i hur jag såg ut, vara överviktig och dum. Då kanske folk skulle tro på mig? Förstå? Måste jag raka av mig håret för att folk ska förstå? Måste jag sluta sminka mig för att folk ska förstå? Sluta bry mig om mig själv?

Mina sjukdomar syns inte, men de finns där, och jag är så trött på att bli betvivlad för det om och om igen.

Speciellt av läkare.

Jag är inte lat eller careless,  jag är sjukligt trött.
Tvinga mig inte att förlora ytterligare 1 år av mitt liv, jag har redan förlorat så mycket.