Djupa tankar.

Det blir det ofta de här dagarna som är målade i grått,svart och mörkblått.

Jag lever fortfarande. Morgondagen kändes inte som någon självklarhet förut. Inte nu heller faktiskt. Men som sagt var, än står jag upp. Hugger lite fortfarande, men slagen har varvat ner. Mår illa och blir yr från och till.

Lever på risifrutti och mannafrutti just nu. Aldrig varit speciellt förtjust i det innan... Men nu känns de som ett måste för överlevnad. Glömmer bort att äta när jag blir så här. Orkar inte göra något att äta. Då är risifrutti en bra lösning. Det är lätt att äta. Inget ansträngande.

Ork.
Jag försökte förklara för psykoterapeuten/sjukgymnasten varför jag väljer att inte säga "Jag orkar inte ". Hon förstod inte riktigt...

- Om jag säger att jag inte orkar mer...
Betyder det att det är över. Slut. Att jag har gett upp. Förlorat.
Vad har jag förlorat? - Livet.
När man inte orkar mer, så betyder det att man inte orkar leva.
Vill man inte leva, så vill man dö väl?  Det vill jag inte.
Jag vill inte ta mitt liv. Jag  vill inte ge upp.

 "Jag vill bort, jag vill inte dö, men jag vill inte leva"
Ur dagboken - 05.
Det är det närmsta jag kommer till att förklara hur jag känner.


Ibland kan man nog vara vid liv, utan att leva.
Precis som i en film, när man har tryckt på paus.
Fast här är det du som spelar huvudrollen.
Men medans du är på paus, går alla andra vidare.


Jag måste orka trycka på play, jag vill se klart filmen.
Jag vill uppleva det lyckliga slutet och dansa till
the soundtrack of my life medans hela livet går i snabbrepris.



Orka måste man.
Men det höll hon inte med om. Kanske har hon rätt. Kanske finns det en gräns, en mänsklig gräns, för hur mycket man behöver orka. Kanske får man ge upp ibland, men vad händer då?

Jag orkar lite till. En dag i taget. Jag orkar.
God Natt.