ögonen stirrar ner i det porslinsvita gapet.
Orkar inte må illa mer,smärtan är för mycket.
Hjärtat dunkar högt och tydligt i bröstet.
Jag stoppar ett finger ner i halsen,
känner hur hela kroppen spänner sig.
Det känns för obehagligt så jag slutar.
Jag sitter kvar på knä och blicken fastnar.
Kroppen gungar i takt med hjärtslagen,
fram och tillbaka i en monoton rörelse.
Egentligen stirrar jag rakt ut på ingenting.
Genom min suddiga syn läser jag etiketten,
på den vita tvålen som står på handfatet.
Fläder och Vanilj. Jag mår ännu mer illa nu,
men inte hjälper det om jag kräks.
Smärtan försvinner inte. Inte ångesten.
Jag fryser så att huden är helt knottrig
under kläderna, jag är iskall inuti.
Jag sitter bara där och stirrar med tom blick.
Skriver den här dikten i huvudet.
Är det här verkligen ett hjärnspratt?
.jpg)
Anxieties bash my mind in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar