Hjälp. Ta mig härifrån...

Innan...
Det är strax innan 13 och receptionen är obemannad. På lappen står det att de har lunch. Jag sätter mig ner och väntar. Jag är inte själv, det är tre till där. Alla verkar ha varit där förut,det syns på något sätt. Och jag antar att de i sin tur ser att jag är ny. Jag tycker att en kvinna tittar på mig medlidsamt. Varför då? Hon är väl också där?

Kl 12.45 anmäler jag mig i receptionen. Det är bara 15 minuter kvar tills det är min tur. Det kommer mer och mer folk nu. En efter en försvinner de iväg med de civilklädda vitrockarna igenom någon av de tre dörrarna, utan ett ord, bara en blick, kanske en nick eller ett hej... så reser de sig och följer efter. De har alla varit här förut.
Betyder det att min civilklädda kommer ropa upp mitt namn när hon kommer för att hämta mig? Det är orättvist! Jag vill också vara anonym, alla där vill vara det. Alla som sitter där skäms. Det syns. Det känns. Men där är vi alla lika.

Jag tar fram ångestboken som jag fortfarande läser ur handväskan. Jag tänker på hur mycket jag känner igen mig i det Ann Heberlein beskriver. Vissa metaforer hon använder är som tagna ur mina blogginlägg, eller gamla dagboksinlägg. Jag hinner inte läsa så många sidor innan jag måste sluta. 

Det kommer. Det kommer det kommer
DET FÅR INTE KOMMA NU.
Panik. Jag kommer börja gråta. Jag har inte ens börjat och ändå vill ögonen gå igång som sprinklers på timing. Prick kl 13 tänker de vattna mina kinder, mitt där i väntrummet.

Inte nu, inte nu, tänker jag. Sluta. Nej. Blocka. Stopp. Stanna. Hjälp! Ta mig härifrån...
Jag kniper ihop allt vad jag har, vågar inte höja blicken för att se mig runtomkring, rädd för att bli avslöjad. Jag samlar ihop mig. Lyckas hålla det inom mig, knappt. Det var nära ögat...

När jag tittar upp ser jag en av dörrarna öppnas, någon ny ska hämtas. Jag känner att det där måste vara min civilklädda vitrock. Jag söker hennes blick,försöker visa att det är mig hon ska hämta, att jag är hennes skyddsling. Jag har rätt. Hon tittar tillbaka på mig lite frågsamt och säger tyst, viskar, nästan mimar;
"Victoria?"



I 45 minuter lyckades jag kväva dem, en efter en, fråga efter fråga.
Det var tufft. Men jag höll mig.
Jag tänker på en mening...


"Jag har aldrig träffat någon som är så medicinerad,
speciellt inte i så ung ålder, det oroar mig"

Och sen släpper min spärr. Äntligen. Allt bara rinner ut.

Det värmer skönt på min kalla kind.

Det är ingen idé att torka tårarna innan de har runnit klart....