Med blåljusen på.

Kan inte beskriva hur trött jag är.
Jag kan knappt titta. Har tvingat upp mig själv upp ur mammas fotälj och torkat mitt hår nu så att jag kan gå och lägga mig och sova i sängen ordentligt.

Duschade idag för första gången på 4 dagar. Fräscht. Ja det har ju inte funnits tid eller ork.
Var ju på väg in i duschen i lördags morse när allt började...

Mamma blev aldrig utskriven, men fick åka hem och vila och skulle sen tillbaka imorgon och göra "arbetsprov". Men hon hann bara komma hem, göra rent Måns kattlåda, äta, prata med Kerstin i telefon - och sen ropar hon på mig att jag måste komma. Kerstin hann hon knappt säga hej då till i telefon.
Hon håller mig i handen samtidigt som hon ringer ambulansen själv.

Jonny hade precis lagt sig för att sova, eftersom han skulle jobba natt... Lika nyvaken, chockad och vilsen var han denna gång, stackaren. Han tar inte det här lätt.
Den här gången blev inte Ludde lika glad när ambulansvårdarna kom...
Öronen och svansen hängde och han tryckte sig intill mitt ben bredvid mammas fotölj medans dem kopplade upp henne på EKG igen och gav henne smärtstillande. Han ville inte gå fran mammas sida. När hon låg på båren satte han sig bredvid och såg ynkligast i världen ut.

Tar packningen som är klar - hann ju aldrig packa upp.
Sätter mig vant i framsätet i ambulansen igen, känns som att det var igår. Ja juste, de var igår.
Tänk vad jag kan berätta för barnen på dagis sen, att jag åkt ambulans 2 gånger nu.

Den här gången kör dem fort.
Mot rött ljus. Kors och tvärs vid en korsning, genar mellan ett övergångsställe. När vi kommer till en sväng nära ett hus ser jag hur det lyser blått på huset. Blåljusen är på.
Vi är tillbaka på samma avdelning. Men i ett annat rum.

Mormor och Hasse är snart på plats - igen.

När alla trådar, slangar och dropp är på plats och mamma mår bra för stunden lägger jag mig i hennes säng, slut som jag är och inga mediciner har jag tagit. Jag sover ett bra tag tror jag. När jag vaknar ser jag att EKG maskinen börjar rita kurvor och mönster som jag inte känner igen, blir jag rädd och börjar gråta. Blir så känslig när jag är "sjukligt" trött. Påminner mig själv snabbt om att jag måste sluta.

Imorgon kanske hon flyttas till Linköping, hoppas det. Det sjukhuset är "hemma" för henne, och dessutom känns det mycket tryggare med den kompetensen och personalen där. Även om Motala inte varit annat än bra nu, så är det fortfarande ett för litet sjukhus med för få resurser.

God Natt.
Med mammas röda mysdress och röda varma strumpor ska jag nu lägga mig - i mammas säng.

//Victoria