Slut på olidlig väntan.

Telefonen har inte ringt innan kl är 12.
Jag undrar om operationen är klar.
Jag tar med mig telefonen på rasten.
Äntligen ringer den. Det är Jonny.
Han berättar att mamma inte ska opereras förrens nu.
Men han ringer när han får veta att hon ligger på uppvak.

Sen fortsätter telefonen vara tyst. Hela eftermiddagen går.
Klockan blir 16.15. Jag slutar och sätter mig på bussen.
Den där känslan att allt kommer gå bra, som fanns imorse,
börjar försvinna. Och jag kan inte vänta längre.
Jag ringer Jonny. Han har inte hört något.
Medans jag pratat med han ringer telefonen i huset i Mjölby.
Han svarar medans jag väntar kvar i telefonen.
"Jag ringer upp dig snart" säger han och vi lägger på.

Nu är alla spår av känslan från imorse borta.
Det känns som år innan han ringer upp. Bussen hinner åka hela vägen hem.
Trots att det bara är 5 minuter hem...
Så hinner jag föreställa mig dem värsta scenarierna.
Vem pratar han med? Är det mamma? Är det sjukhuset?
Vad säger dem? Ger man dödsbesked per telefon?
Jag känner något som rinner på kinden, och sen andra kinden.
Jag biter ihop. Läppen darrar.
När jag kliver av bussen ringer äntligen telefonen. Det är Jonny.
- Hallå svarar jag. Men det är tyst i andra änden...
Jag får panik.Varför säger han ingenting ?
- Hallå ?! Säger jag ännu högre och hoppas på att han inte hörde första gången.
Äntligen hör jag en röst, som säger att mamma ligger på uppvak nu.

Dem 2 sekundrarna kännes som år.

Hemma.
Jag måste släppa ut allt,
tömma alla känslor.
Men det går inte,
det är stopp.
Bröstkorgen värker och klumpen i halsen svider.
Men det kommer inget.
Jag känner mig låst.
Är det bra eller dåligt vet jag inte.
Men jag är så trött i huvudet att jag bara vill lägga mig ner.

Hur mår du?
Ja. Inte bra. Men bättre än vad det någonsin kunde vara nu.

Magen kurrar, kommer på att jag inte ätit idag.
Jag rör mig mot köket.

Hörs när jag hämtat krafter igen.
//Victoria