Trapped.

Idag var inte min dag.
En massa piller senare och 4 h sömn efter jobbet börjar jag vakna till... Ont gör det fortfarande, men inte som before. Någonstans mellan smärta och gråt inser jag att det här är en ohållbar situation...Och det är jag som måste göra något åt det - för min skull. För hur stark man än är kan man inte styra över vad kroppen ska klara av, it just doesnt work like that. Går sönder bit för bit just nu...

Känner hur psyket sakta börja svikta, det är inte lätt att vara uppe på toppen när kroppen inte går åt samma håll, dag ut och dag in. Ett steg närmre att kliva in i fågelburen igen och bli koko.

Nej idag blev inte heller en YES dag. Förlåt.
Att leva med en sjuk kropp innebär att man får ta en dag i taget...
Den efforten man lägger i att ta sig ur sängen varje dag, att tvinga sig själv att vara vaken... Att orka. Att duscha kan orsaka en jordbävning i huvudet för att kroppen säger nej,vägrar röra sig, vägrar vara vaken.
Man har inte råd att må dåligt psykisk också då, för då rasar allt, allt.



Jag känner mig usel. Blir besviken på mig själv för att jag tillåter mig själv att beklaga mig, allting kunde ju vara så mycket värre. 

Smärtan dunkar på och det bränner under ögonlocken igen. Fan.
Livet bara glider undan...

Måste orka, och det tänker jag göra. På ett eller annat sätt.
/Victoria