Ödet ?

Fredag natt, Central Stationen.
Jag står vid busshållsplatsen och äter på min påse med bilar som jag precis köpt inne på 7 eleven. Klockan är strax efter 03 och nattbussen kommer närsomhelst. En annan buss hinner komma och en äldre man som verkar vara berusad stumlar iväg från bänken som han satt på i busskuren mot bussen och svamlar på knackig svenska "är det buss till Märsta?" Han låter besvärad och nästan irriterad. Folk blänger på honom, ingen svarar. Han mumlar något tyst för sig själv. Jag som är på gott humör - svarar honom att den inte går till Märsta, men att den kommer alldeles strax. Han ställer sig bredvid mig och beklagar sig för hur krångligt det är att ta sig fram och att klockan är mycket. Han har åkt från ett möte i Alby och visste inte hur tidskrävande det var att ta sig hem vid den här tiden. Jag misstänker fortfarande att han är berusad eftersom han svamlar lite, men jag vet inte om det bara är hans dåliga svenska.

Eftersom jag hör på honom att han inte har en bra kväll så gör jag vad jag kan - Jag frågar om han vill smaka några bilar? Han ler och skrattar faktiskt till då, men avböjer. Folk runt omkring tittar på oss, ett omaka par. Men jag bryr mig inte. Vi fortsätter småprata, och efter ett tag tar han faktiskt upp mitt erbjudande och vill smaka några bilar. När bussen kommer sätter han sig bredvid mig på bussen - även om jag hoppades att han inte skulle det. Jag ville helst sitta och läsa ifred och kanske sova. Och jag vet ju faktiskt inte vem den här okända mannen är...


Men...Surprise.
Han räcker fram handen och presenterar sig när vi satt oss. "Soodi" säger han, en förkortning på Masood.
Han frågar mig vart jag tror han kommer ifrån, och jag gissar rätt på första försöket! Pakistan. Jag märker att han inte alls är berusad utan bara har svårt att hitta orden på svenska. Han kom till sverige 1983, efter att ha suttit i fängelse i 5 år i pakistan. Varför? Han arbetade som journalist och demonstrerade för tryckfriheten kort sagt. Jag var nyfiken på vad han jobbade med nu då? Han berättar att han är författare. Skriver dikter. Om ca 2 månader kommer 1 av hans nya böcker ut. Så med andra ord sitter jag faktiskt med en pakistansk kändis på buss 592 denna fredag natt.

Sen pratar vi om mig...Och jag berättar att jag också skriver. Han lyser upp och frågar vad? När jag säger att jag bland annat skriver dikter blir han ännu gladare och tar min hand och kramar den. Vi diskuterar allt kring skrivandet och berättar om våra liv. Folk sitter bokstavligen vända på bussen och lyssnar roat, eller förvirrat på vårat samtal hela tiden.Vi sitter och pratar i 40 min, ända tills jag går av. Han säger att han är glad att han träffat mig, och han får mig att lova att jag ska skriva varje dag. Jag lovar, och ger honom en kram och vi säger hej då. Men vi har inte hörts för sista gången, vi bytte mail och nummer och redan nästa dag ringde han och berättade att han skickat ett mail med en av sina dikter från en bok- översatt på engelska. Tanken är att vi ska utbyta dikter med varandra.

Masood - journalist och författare.

Oväntade möten
Att jag ens började prata med denna man...Där dessutom. Hade du gjort det? Om det inte är ödet så vet jag inte vad. 2 sånna här oväntade möten på kort tid just i uppstarten av mitt hemliga projekt. Förra helgen var det i norrköping som jag träffade min andra soulmate som jag väljer att kalla dem,de som är mig lika. Inspirerationskällor och begåvade så man blir avundssjuk.

Mitt projekt...
...är alltså en bok. Det tar tid som sagt var, men jag har börjat iaf. Det är en självförverkligande dröm. Så hur det slutar spelar mindre roll just nu, huvudsaken är att det avslutas. :) Och jag har många personer som inspirerat mig på vägen. Inte minst min fröken i 6.e klass, Lena Bjuvmar, hon som planterade den här drömmen i mitt huvud. "Det bor en liten författare i dig Victoria" skrev hon i min berättelsebok.

Tro.
Allt är möjligt om man tror på det. Tack ni som gett mig tro på mig själv.


/Victoria