I helgen träffade jag faktiskt en soulmate.
Älska Livet festen på Hugo, Norrköping.
En grym dansare kommer fram och börjar prata, sa att han tyckte att jag dansade grymt. Eftersom det kom ifrån han som själv var en proffesionell dansare så är det klart man blev extra glad! Vi började prata lite mer och det visade sig att vi var mer lika än vad vi hade trott.
Vi satt och pratade om väldigt mycket personligt under en lång tid i lördagskväll, dans,konst och skapande i allmänhet. Jag beslöt mig faktiskt för att berätta för honom om mitt projekt (jag höll på att spricka om jag inte fick berätta för någon, och jag vill inte göra det innan det är klart) Men precis när jag säger att jag ska berätta en stor hemlighet för honom öppnar han munnen och säger mina ord. Helt otroligt. Han håller på med samma sak som jag - PRECIS samma sak. OM samma sak. Båda gjorde stora ögon och han trodde knappt på mig förrens jag visade min anteckningsbok som fortfarande alltid är med mig i väskan.
Ännu lustigare är att han heller inte har berättat om sitt "projekt" för någon, inte ens sin familj, av samma anledning som jag.
Klicket var lixom ömsesidigt. Vi var lika helt enkelt.
Paniz frågade i slutet på kvällen vem min kompis var ?
"Jag trodde ni kände varandra, det såg så ut på er"
Det slutade med att vi fikade på söndagen innan vi båda skulle åka hem åt var sitt håll i sverige.
________________________
Tar tid.
Det här gav mig inspiration till att fortsätta jobba hårt med mitt projekt. Det har tagit 16 år för honom hittills(!) Men jag hoppas väl att det mesta ska vara klart om iaf 2 år för min del. Nu hade han varit väldigt upptagen med sin dans karriär och annat i livet som gjort att det dragit ut på tiden.
Soulmates, som sagt var. Jag tror att man har fler än 1 i livet, det gäller att ta vara på tillfället när man möter dem under livets gång och verkligen uppskattar det. Alla har inte samma tur att få känna den samhörigheten.
Connection.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar