Dag 1 utan amfetamin.

18:20.
Jag la mig på golvet, somnade inom någon minut, sen började det obehagliga...

Klicka här för att förstå vad sömnparalys och hypnagoga hallucinationer är innan du läser vidare.
Och klicka här.


Sömnparalys och hallucinationer.
Jag vaknar till på golvet och märker att jag inte kan röra höger sida, jag kan inte se på höger öga heller. Vänster sida går knappt att röra.
Jag är medveten om vad som händer  - det här har ju hänt många gånger förut. Jag vet att det bara är tillfälligt och går över om någon minut eller två. Jag vet att jag är sömnparalyserad. Men det går inte över lika fort som det brukar...
Jag letar med vänster hand desperat efter min mobil som ligger någonstans bredvid mig på golvet, men jag har svårt att hitta den eftersom jag varken kan se eller röra på mig ordentligt hur jag än vänder och vrider på mig. När jag hittar telefonen försöker jag ringa, men jag ser inte vad jag trycker på.
Till slut går signaler fram, jag hoppas att det är mamma jag ringt. Det är det! Hon börjar prata men jag får inte fram mitt rop på hjälp, knappt ett ljud, jag får inte upp munnen. Det enda jag lyckas få ur mig är ett mycket mycket svagt "eh" - som hon inte ens uppfattar.
Jag tappar telefonen ur min svaga hand och vet inte vad jag ska ta mig till när jag tänker på att hon ändå sitter 20 mil bort och inte kan komma och hjälpa mig ur det här tillståndet som håller i skrämmande längre än vanligt. Jag försöker ta mig upp, jag ålar/halv kryper fram över golvet i vardagsrummet. Jag börjar få panik...

Då vaknar jag.
Jag ligger kvar på samma ställe på golvet framför tv.n där jag somnade. Min mobil ligger på bordet. Allt var en hallucination. Jag var inlåst i min kropp, i ett läge mellan sömn och vakenhet, medans hjärnan spelade teater med mig i huvudrollen.

Liemannen?
Det kunde varit värre - det kunde vara den mörka skuggan som påminner om liemannen, han som brukar gå sakta emot mig när jag ligger orörlig, utan att kunna skrika på hjälp, panikslagen.
Eller inbrottsjuven med rånarluva som bröt sig in medans min mormor var hos mig. Vi hörde hur han bröt upp låset och hur hans fotsteg närmade sig dörren till mitt rum. Han slet upp den och sprang rakt fram till min mormor och högg henne med en kniv - jag kunde inte göra någonting, jag kunde inte försvara henne, jag kunde ju inte röra kroppen.

Då hjälper det inte att jag vet vad som händer med kroppen - när jag inte vet om det är verklighet eller hallucination under tiden. Det känns lika verkligt som att det är på riktigt. Jag är inlåst i kroppen med en levande mardröm - kan inte beskriva det på något bättre sätt.


Men det är skönt att man är frisk. Härligt :)
- Sarkastisk? Absolut inte, hur kan du tro det?


Dag 1 som sagt... Ser fram emot alla andra dagar, hur kan man låta bli?


Film
Tydligen är det inte bara jag som möter "liemannen" i det här tillståndet, nej då, jag är inte ensam. TITTA på den här videon som jag hittade nyss - jag kommer aldrig att kunna förklara bättre än så här:

paralysie-du-sommeil_shortfilms