Långt och ärligt - det är jag.

Det här är ett till sånt där inlägg, med mycket tankar,
som kan bli långt.
Många tankar.


Varför tänker jag så mycket? Varför vet jag så mycket?
Ibland är kunskapen en förbannelse, ändå älskar jag den.
Vill alltid ha mer. Kunskap är makt, trodde jag iaf. Osäkert.

Efter bion
På pendeltåget på väg hem idag, satt jag och läste i min
"ångest bok" som Alex så fint kallade den (en kille brevid
mig på nattbussen i lördags som frågade vad jag läste,
och följfrågan efter var om jag hade ångest ? Om han visste
hur nära han var sanningen - men det är en annan historia...)

"Jag vill inte dö,jag vill bara inte leva",
som "ångest boken" heter egentligen, är skriven av
Ann Heberlein. Vem hon är får ni faktiskt googla.
Köpte boken av ren nyfikenhet, kan den ge mig något?
Någon form av hjälp? Insikt? Fakta? Eller bara bra läsning...


Nu är jag inte som hon, hon som är manodepressiv,
och är självmordsbenägen från och till.
Men många saker klaffar, inte bara tårar och snor som
rinner. Det är mycket som intresserar mig.
Precis som jag, så blottar hon allt i sina texter.
Kanske till och med mer än vad jag gör. Alla känslor,
men också även alla handlingar. Skrämmande ärligt.


Den ständiga flykten
Ironiskt nog läser jag boken för att fly från mina egna tankar,
som jagar mig idag. De vill äta upp mig igen, bryta ner mig,
sluka mig levande. De jävlarna försöker. Ursäkta språket.
Men jag undviker dem så gott det går. Uppehåller mig med
annat, tills det går över, om det gör det. Eller tills det inte går.
Det märks. Men jag har hämtat krafter nu, inte mått dåligt på
flere dagar. Så jag orkar leka den här ångestleken lite till.
Det tror jag iaf.

Jag tänker på drömmen...
Den jag hade förra veckan som jag skrev om,
hur jag var en mördare på flykt...
Jag undrar om det var ångesten jag flydde ifrån?

Struntsamma...Oviktigt.


Insikt
På pendeltåget sitter jag med boken i handen, jag har tagit
en paus i läsande för att reflektera över något jag läst.
Jag kommer ihåg en bra stund, en upplysande stund.

Jag sitter framför ett kamerateam i Marbella.
Jag gör en lång intervjuv som handlar om mig,
om Victoria, om mitt liv och om mitt mål med livet,
denna hemska fråga som man MÅSTE ha svar på.
22 år gammal ska man ha svar på den frågan.
Då säger plötsligt hon som sköter intervjun:

Berätta lite om att du vill skriva böcker.

Jag skiner upp, om det syns vet jag inte.
Jag är förvånad. Perfekt! Jag tänker:
"Ja det vill jag! Vilken bra idé"

Men jag förstår snabbt att det är JAG som kommit på det,
inte hon. Det är jag som tydligen skrivit det på ett av alla
1000 formulär som man fick fylla i 10 gånger om under alla
castingturer inför mammas pojkar. Var det undermedvetet?
För jag kommer inte ihåg det alls...Bara lekt med tanken.


Det är min hemlighet.
Jag älskar att skriva. Det gör jag verkligen.
Önskar att jag kunde skriva en bok nu.
Men det kan jag inte.
Vad skulle den handla om i så fall? Mitt 22 åriga långa liv?
Dikter som skrivits under ångestattacker och depressioner?
Nja. Mina memoarer får nog vänta ett par år till.
Tyvärr. Alla ideér med barnböckerna har tagit stopp...
Ingen känns riktigt rätt. Det måste vara 100%.

Det är min hemlighet. Varför det är en hemlighet?
Det orkar jag inte förklara, med det handlar om en
rädsla att misslyckas och inte kunna fullfölja. Kort.

Men jag måste ha mål, för att få mig framåt.
Helahela tiden. Nya mål. Fullfölja dem - dåligt på det.
Jag får inte fastna i samma sak - per automatik.
Då känner jag missnöjsamheten över livet, igen.
Oavsett hur jäkla bra jag är, eller det jag gör.


Ärlig?  Öppen?
Men att jag är så här öppen  - i min blogg, är nog just
för att jag älskar att skriva. Bland annat...

Jag älskar att måla varje känsla i ord,
ärligt och vackert,det är så jag ser det.
Ord som ska kunna förvandlas
tillbaka till känslor,till den som läser.
Det är min passion.

Tyvärr så är den vackraste färgen jag vet sorg.
Det är det jag kan bäst. Jag önskar att det var glädje,
men det är inte alltid så lätt... Jag försöker. Det gör jag.
Jag älskar livet, det är just det som gör det så hårt.
Jag vet vad jag går miste om när jag är så här/där.


Det jag vill få fram, tror jag är,
att jag inte ser min "öppenhet" som en last,
som många andra gör, utan mer en tillgång.
En förmåga, som jag värdesätter.


Hoppas ni förstår. Livet som konstnär :)
Jag jobbar med färgpaletten...
"Idag var en blå dag" Helt okej. Skratta med Karin var bra,
att jag sen ville bryta ihop på pendeln på vägen hem
kunde ingen förutspå eller hjälpa. Det är så det funkar.
Det kommer när det kommer...Och när det inte kommer...

...Ja då är jag Victoria,underbara jag. Glöm inte det ?
Glöm inte mig,där bakom.

Det är lätt att glömma det. Jag vet. Jag gör det också.

God Natt.