efter helgen.

Måndag.
Gick till jobbet, efter en annorlunda natt...
Fick en liten "uppenbarelse" på väg till jobbet, strödde ljus i tillvaron minst sagt. Kanske ska börja promenera genom centrala väsby på mornarna istället för att ta bussen... Mmm kanske vore värt den extra kvarten.

Känns bättre idag.
Tänker jag inte på det så går det ganska bra.
Låtsas lite att det aldrig hänt.
Blockerar det mesta i tankeväg nu.


Mamma har iaf tagit tag i vissa delar av kriget åt mig.
Patientombudsnämnden sa tydligen att man eventuellt skulle koppla in en jurist i det här, för mkt saker som hanterats fel eller inte alls. Och chefen på vårdcentralen i väsby centrum ska börja gräva i mina journaler och snoka lite bland vilka doktorer som haft med mig att göra där. Hon skulle välja ut någon av dem läkarna hon tyckte var extra bra och omtänksamma, känns ju bra. Sen väntar en kallelse dit. Har ingen lust dock. Påbörja massa nya utredningar.
Blir så mycket på en gång. Kan inte gå ifrån jobbet för mer läkartider.  Fungerar inte att jag går iväg ett par gånger i veckan 1 h här och där.


Nyss ringde min närmsta chef för att kolla hur jag mådde.
Kollegorna har signalerat att dem är oroliga.
Jag vet inte hur oroliga dem är för jobbet / för mig.
Men jag tror fortfarande inte dem förstår.
Man blir betraktad som lat med min sjukdom, så är det bara.
Har man flera sjukdomar på det så blir det ännu mer helt enkelt.

Berättade mer eller mindre hur läget var för chefen,
om hjärtat och vad som hände i fredags.
Hon förstod väl att det inte är helt lätt att vara själv.

Hon frågade hur det var med killen som jag träffade...
(ja alla på jobbet känner väl till historien om min  tå nu)
Var väl inte jätte kul att få den frågan.

Nu är det som det är med det, förstår tanken med att det är lättare om man inte är själv, men jag skulle ändå aldrig kunna lägga över det ansvaret på någon.
Att jag mår bra är mitt egent ansvar, inte någon annans.

Min sjukdomsbild bidrar väl till att jag lätt tar avstånd från folk,
gillar inte att visa mig svag, inget attraktivt eller lockande helt enkelt.
Därför ber jag inte heller om hjälp.Vore inte rättvist mot någon.
Finns ingen energi över till någon heller,varken att förklara eller till att le.

Det var ett bra samtal iaf, tur att man har en bra chef i sånna här lägen, hade ju kunnat förvärra allting så mycket mer annars.

Nu ska jag lägga mig i sängen och vila.
Idag är jag hemma för något annat, en sk normal sjukdom, helt vanlig och ofarlig.

//Victoria