Det är dags nu.

inside of me... i mitt huvud. i mitt hjärta.

Hjärnan och Kroppen
Allt går lite hand i handske antar jag.
Ingen rök utan eld så att säga.
Eller något sånt.


Jag har tänkt på en sak mycket.

På alla dessa personer som jag fascineras av,
med hög energi, framåtanda och ständigt sökande efter liv.
Sånna som jag älskar att vara omkring, som jag när av,
inspireras av.

Men... Det har alltid varit något jag inte kan sätta fingret på.

Jag börjar förstå att det bara är ett sken,
ett sken som inte bara är till för andra att se,
utan även för de själva, en fasad, ett slags hopp.
Hopp om att man blir lycklig,
om man försöker vara lycklig.

2 of a kind
Jag tror jag vet varför jag gillar dem,
precis som dem, försöker jag fly.
Och lättad låter jag mig dras med på en av flyktvägarna,
när det ges tillfälle. Lite mindre ensamt att vara två på färden.
En tillfällig lösning, ett tillfälligt uppehållstillstånd i
"The land of happyness".
Lite ironiskt, hur glasklart det är,
om man tänker på mitt inlägg - Pursuit of happyness
För stannar du för länge, utan något annat att fokusera på,
ett nytt mål, så hamnar du snart där du inte vill vara.
Och din fasad riskerar att rasa samman,
blottas för andra - och för dig.

Om man måste försöka så hårt hela tiden,
måste det ju vara något som inte stämmer?


Ibland är det helt enkelt kemiskt.
Då vågar jag påstå att viljan inte alltid räcker till,
men den skadar ju inte heller. Tror jag.

Nu får det nog räcka.
Jag är trött på det här.
Kemisk obalans.
Ångest.
Eller ångest av depression.
Det är väl det som det är antar jag.
Ingen nyhet för mig egentligen.
Jag har vetat om det i säkert 4-5 år.
Undrar om den någonsin varit borta,
eller om den har kommit tillbaka.
Jag mår ganska bra ändå faktiskt.

Att jag reagerar nu är för att jag absolut inte har någonting att må riktigt dåligt över, ändå slår hjärtat som det gör. Och jag är värd bättre helt enkelt. Jag vill ha en bättre livskvalité.

Nästa vecka ska jag söka hjälp för min ångest.
Det här vill jag inte prata med någon om i det vanliga livet,
utanför den här dataskärmen med andra ord.
Speciellt inte närstående - har ni inte brytt er förut, behöver ni inte bry er nu. Och det låter kanske hårt, men det är nog också menat hårt. Jag är besviken på er med, och jag behöver få säga det, jag har rätt att säga det. Ibland ska man inte behöva be om hjälp.

Jag vet att jag kanske är svår att nå fram till ibland med mitt högmod, men att visa att man finns där och bryr sig, har aldrig varit en omöjlighet - det är ett val.
Iaf.
Tårarna har torkat, migrän tablett intagen, tillbaka till sängen,
nu gör jag ett nytt försök.

Imorgon är en ny dag.
Schizofrent nog.
För det är precis så det är...
Det kommer och går...
Jag glömmer och kommer ihåg.

Ni ser, än är jag inte helt förtappad.
Än har jag humor.

Och jag är jag,
det här är inte hela mitt liv.
glöm inte det.

God natt