Jag gillar inte den där tomma, ensamma känslan,
som kryper inpå när det blir för mycket tid över.
Då tankarna hinner ikapp.
För mycket utrymme för känslor att göra sig kända.
Kan inte sätta fingret på vad det är,
om det är socialt, kemiskt, fysiskt eller psykiskt.
Om det är min medicin eller min hjärna.
Jag vet helt enkelt inte.
Men det är en bekant känsla.
En känsla som är farlig.
Jag vet, att om ger jag den för mycket tid,
och utrymme i mitt huvud och kropp.
Så kommer den att äta mig levande.
Det har den gjort förr.
Jag erkänner, att jag är rädd.
Rädd för att vara ensam med mina känslor.
Rädd för att inte kunna stå emot dem.
Men dem är mina. Mitt ansvar.
Ingen har påstått att vägen tillbaka - eller framåt är lätt.
Jag lär mig fortfarande.
Hur man bara är lycklig.
//Victoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar