Ibland klickar man...

Kommer ihåg första gången vi träffades, lite slumpmässigt på en middag ute, genom en gemensam vän.Vi var inte själva, men det kändes så. Fanns så mycket att prata om...

 Ibland klickar vissa människor av olika anledningar,
- man tillför varandra något. Det behöver inte alltid vara ur ett romantiskt perspektiv, jag vill påstå att det är samma sak med vänskap. Jag skulle vilja påstå att det här var ett "klick".

Den här personen är en positiv energikälla, som inspirerar och motiverar. Och jag vill bara äta upp allt !
Jag älskar personer som intresserar och ger något i ett samtal. Intelligenta, beresta, kultiverade, framgångsrika och spännande personer.
"Go getters" - Just för att jag INTE är en sån.
Men jag behöver någon som knuffar mig, eftersom jag själv sällan vågar gå efter det jag vill ha.
Ibland backar jag för att jag blir skrämd, av hur olik jag är dem här personerna jag dras till. Vad har jag som kan intressera dem? Istället för att ta reda på det brukar jag inte ens försöka.


Ja, klick eller inte klick. Nu hördes vi inte efter den gången, inte direkt. Men när det gäller sånt här förlitar jag mig alltid på uttryck som "det finns en tid och plats för allt"  "Only time will tell" 
"Inshallah"  "Om ödet vill"  Ja ni förstår...
Vad det nu än är som styr så betyder det helt enkelt :
Om det är meningen, så händer det.

Tålamooooooooood, är en fiskares bästa vän.
Och jag har tålamod.

Och från ingenstans - när man minst anar - och som mest behöver det, från andra sidan jorden kommer ett samtal...

Jag anar ett leende på läpparna...

Efter bara ett samtal kommer jag på vad jag faktiskt hade för mål med livet för några månader sen, och börjar fokusera igen. Utan drömmar är inte livet detsamma som det borde vara. Vilja att gå framåt avtar, eftersom att framåt inte har något som lockar i sikte.

Det är en lång väg kvar,
men jag börjar repa mig.

Ser fram emot att att träffa min positiva källa när han kommer hem till Sverige igen...
Men självklart är saker aldrig så okomplicerade som dem kanske låter...


Jag är rädd för att jag börjar gå in i väggen igen,
inte bara i jobbet, utan privat också.
Även om jag mår så mycket bättre än för 1 år sen.
Jag vet inte vad mer jag kan säga...vad jag vill säga,
ingen vill höra på folk som klagar och mår dåligt,
inte attraktivt.

Jag tror jag skulle må bra av att åka utomlands ett tag och arbeta som volontär eller gå någon utbildning. Men det är inte bara att göra... Ensam är inte alltid stark.

//Victoria