Vad händer nu ?

Innan jag åkte ner till Marbella gav jag ett löfte.
Det löftet var till min närmsta chef.

- Jag skulle INTE gråta i tv.
(Och speciellt inte om jag fick åk hem utan att ha fått en dejt!)

Grät gjorde man mest hela dagarna ibland kändes det som, vi hade mycket tid att ta död på om dagarna och ofta satt vi tjejer och bara pratade, om allt, om inget. Om det svåra vi gått igenom och roliga saker vi varit med om. Våra nära och kära där hemma. Vi grät över över minnen, vi grät för att någon annan grät över sina minnen. Vi delade med varandra. Och efter att vi skapat en översvämning som fick huset att påminna om Noaks ark så var det bra. Vi lärde känna varandra så väl att man trodde vi känt varanda flera år. Speciellt vi som var kvar över 1 månad.

En av dem personerna jag var mest med i huset var Sara. Fanns många skäl till det, men det största var för att hon var en trygghet, jag visste var jag hade henne, att hon fanns där för mig om jag skulle behöva det. Att hon var en underbart omtänksam person.

Jag förstod. När Naima började darra på rösten och när jag såg hennes ögon fyllas med tårar, förstod jag. Jag visste vad som skulle hända. Jag visste att vi skulle ses igen. Men ändå brast det.

Förlåt Caisa (min Chef)
Men den här gången gick det inte hindra att mascaran rann i bild! Vattenfast nästa gång.

Det var ju iaf inte för min skull. Och inte heller för att jag blev utan en dejt ! haha

Tim gick fram och torkade tårarna på mig mellan tagningarna.
Hatar att visa mig sårbar framför killar. Hellre att hela svenska folket skulle få se mig så, än att behöva titta någon i ögonen med tårarna rinnandes.
3 människor som stod mig nära fick åka hem.
Pia, Maja och Sara.
Men inte slutade våran saga där... Nej då.

Ett avsnitt kvar.

Ja. Nu är det bara Moa och Jag kvar.
Hur ska det här gå ?

Så här vill tittarna att det ska gå enligt tv4s röstning

Tusen Tack.

//Tysta och Tråkiga Victoria