Nu vet jag.

Helt plötsligt ramlar poletten ner.
Glödlampan tänds.

Men lite hjälp förstår jag helt plötsligt varför jag alltid känt mig lite utanför,lite udda, lite annorlunda. Jag har lärt mig gilla det som en del av mig, till och med vara stolt över det.
Jag trodde att jag var en ensamvarg,
men är det något man födds till ?

På senaste har en fråga som jag ofta får av nya människor jag träffar börjat få mig att tänka till.
"Hur kommer det sig att ni umgås?
Ni verkar ganska olika"
Den här frågan har jag fått i flera år, sen mellanstadiet - formulerat på ett annat sätt förstås.Klart man är olika. Alla är olika. Men uppenbarligen är det något som går att ta på mer än vanligt.
Som inte går att sätta fingret på.

NU VET JAG  !
känns som att ha vunnit på lotto.

Nu vet jag varför jag alltid känt/känner mig så förbaskat ensam, hur mycket folk jag än har omkring mig - med några få undantag av en del starka människor som jag kan förlita mig på. Varför aldrig någon tycks förstå mig, riktigt förstå. Jag har aldrig haft någon som mig. Aldrig haft någon som är mig lik. Ingen som kommer därifrån jag kommer.

Ingen med samma bakgrund.
där är nyckeln.

Så lätt var det.
Att jag inte lyckats knäcka den här gåtan, måste vara för att den egentligen är så självklar.Hade varit trevligt om man upptäckt det INNAN identitetskriser och depressioner dock. haha ;)
Men nu vet jag, och kunskap är makt.

Kram och God natt på er.
Tack för insynen.

//Victoria