Något är fel.

Det är något konstigt med kroppen.
Och jag känner att jag hade behövt en vän här nu.
Men det finns ingen här.

Ringer sjukvårdsupplysningen och lägger på igen när en röst meddelar att jag är nr 37 i kön.

Istället ringde jag Sandra,som jag känt längre än jag levt och växt upp med. Hon var den enda personen jag kände att jag kunde prata med som skulle förstå. Hon tröstar mig.
Tack älskade vän. Du är som en storasyster för mig.

Känner mig ynklig och osäker.
Jag hoppas på att det här går över.
Det är mer jobbigt psykiskt än fysiskt nu. Det här ovetandet.

Imorrn är det säkert över. Jag hoppas det.
//Victoria