Mammas Pojkar Kiss and Tell

Mammas Pojkar - Avsnitt 8
3 dejter idag. Med fina tjejer som väntat länge.

Tjejer som jag värderade högt i huset.
Som alla vet var det mycket uppdelningar i huset, spec mellan dem sk "källarbarnen" och "överklassbarnen". Själv tillhörde jag den senare. Själv trodde jag att jag kom från ghettot uppväxt på en ensamstående mammas förtidspension (minimun inkomst) och en då frånvarande pappa som missbrukade narkotika. Men iaf...
Jag är ändå glad att folk har lyckats hålla mig ute ur konflikterna och snacket. Det pratades ju mycket om Julia och Viktoria B - 2 personer som jag umgicks mycket med i huset, och idag.
Som även var 2 personer som minst sagt inte var omtyckta av Helen och Jane bland annat (det får stå för dem).
Det handlar inte om att välja sida
Det handlar om att bli sedd som den enskilda person man är.
Och det fixade Helen och Jane.
Jag trodde jag skulle åka med på ett bananskal och dras över samma kant, men inte en gång får jag höra några taskiga kommentarer riktade mot mig. Jag trodde inte jag skulle få komma undan med att vara schweiz, neutral.


Jag kan inte låta bli att känna en viss skuld över att ingen av dem 2 ogillade mig, och att jag inte ogillade dem, hur sjukt det än låter. Jag kanske inte gillade allt dem gjorde eller sa. Sällan man gör det dock. Speciellt inte när taskiga små grodor hoppade ur munnen riktade mot någon som man kommtit nära. Ett exempel (utan att jag vill peka ut någon) är när Helen brusar upp och skriker på Sara under en hetsig diskussion om vårat rum där uppe som nu "källarbarnen" vill ha, och vill att vi flyttar ut. Sara som jag kommit så nära och Helen som jag tycker om så mycket, just för att hon respekterat MIG som person. Det blir för mycket. Innan diskussionen är över reser jag på mig och packar ihop mina saker och flyttar ur rummet jag bott i sen dag 1. Känslan påminner om ett skilsmässobarn ? Typ.
Inget jag ville erkänna då för någon av tjejerna. Inte heller idag vill jag det.

Det handlade inte om att "ge sig" och låta någon bestämma över mig. Jag vet att jag hade rätt att bo kvar, men jag ville inte utsätta mig själv för onödiga konflikter som inte rörde mig, för finns det något jag mår dåligt av är det just sånt. Jag känner mig själv. Iställer för att kriga för min rätt, beslöt jag mig för att dra ner till Kärleksrummet med Pia och Cassandra - otroligt lugnt och skönt.
- Peace Love and Understanding.

Fredsmäklare som man är vill man att alla ska komma överrens.
Men den saken var ju utesluten i Marbella...

Helen viskade inte bara till Tim, nej du Tim, känn dig inte speciell ;)
Glömmer inte dem betydelsefulla orden hon sa när hon kramade mig hej då, det var nästan värt mer än att få en nyckel. Trots att det varit lustig stämning i huset efter allt rabalder senaste dagarna visade hon ändå att det inte rörde henne och mig.

Susanne ger mig en nyckel, efter att Teres tackat nej - Men allt är inte som det verkar på tv alltid. Tim förklarar senare, lite smått chockad, att det var dem här personerna som han ville ha kvar.
Pia, Moa och Jag. Någon måste ju vara mammans val - Jag är gärna det. Synd att man inte får hela sanningen bakom bara.

Kan inte det här vara över nu? Så man slipper ha ett hemlig kärleksliv. Jag vill bara berätta allt nu.
Snaaart. Snaaaart!


9 tjejer kvar, nu är det farligt nära. Next stop :

Men vad händer egentligen i det nya huset ?

Vem orsakar mina krokodiltårar ?

Watch and see. Ni kan inte ana...

God natt
//Victoria