Bekännelse

En svår bekännelse.

Efter att både Doktor Gatti och Syster Ylva pratat med mig och min mamma, så tyckte båda att jag kanske skulle prova anti-depressiva läkemedel. Inte för att jag verkar deprimerad, även om dem tycker det, utan för att jag har så mycket stress och sover så dåligt på nätterna. Det ska "jämna" ut balansen i kroppen. (Något sånt fick jag förklarat för mig.) Inte ovanligt i dem här fallen att det används som läkemedel.

Det här är något jag kämpat emot flera år, när jag faktiskt varit deprimerad - utan att någon riktigt vetat om det, mer än jag. Jag klistrande aldrig på något leende, det fanns det ingen energi till. Men jag tror helt enkelt att folk inte brydde sig, eller vågade fråga, hur det egentligen var.Eller så trodde ingen det om mig. Jag var alltid var psykolog åt andra och hade inte några problem själv, utåt. Det är iaf ingenting som någonsin förts på tal. Och det är ett känsligt ämne. Inte minst för personen i fråga. Jag var alldeles för stolt för att erkänna (bara mitt ordval "erkänna" säger ganska mycket.) och rädd för att be om hjälp. Jag ville inte ses som en svag person. Vilket var helt fel tänkt...


Jag ville inte behöva ta piller för att må bra. Men funderade på att söka hjälp när det var riktigt hemskt ibland, och att läggas in på psyk verkade vara himlen. Det gick i perioder. Ångesten låg alltid och vilade i bröstet och väntade bara på att bli väckt, av vad som helst. Det var dem dagarna när jag bara grät hysteriskt varje kväll - för allt och ingenting. Det räckte med en droppe så rann det över. Det fanns dagar då jag blundade och släppte bromsen på cykeln när jag åkte nerför en backe med flera övergångsställ. Då man önskade att man skulle skadas. När man förstår varför folk skär sig i armarna - då har man tänkt för långt för att må bra. Men jag ville aldrig dö. Jag skadade aldrig mig själv på det sättet, inte fysiskt, men psykiskt var jag nog inte helt oskyldig till att göra skada inombords.


Nej, älska livet har jag alltid gjort, och att leva. Det var därför jag var så deprimerad, jag sörjde det liv jag en gång haft, det liv jag inte haft och det jag aldrig skulle få. Och jag fastnade där. I orättvisan, ensam, med bara sällskap av ångesten. Jag lyckades också vända min depression själv, och har mått riktigt bra i snart 2 år. Kognitiv beteendeterapi - jag började stoppa mina negativa tankar helt enkelt.


Det låter kanske inte lätt - och det var inte lätt, men det var möjligt och det gick. Du säger "Nej" helt enkelt, och slutar älta saker om och om igen. Du måste vilja, och våga ändra dig och den identitet du tagit. För den du var innan, kommer aldrig mer igen. Den personen jag letade efter så länge i spegelbilden fanns inte längre.
Men vem vill du vara? Det kontrollerar BARA du över.
Vänta inte på att någon ska rädda dig, det är bara du som kan. När jag insåg det - började förändringen ske. Jag är en tänkare, en konstnär, och det är en farlig kombination. Är man riktigt kreativ hinner man måla sorg över vartenda ord man tänker.

"Alla sår kan läkas, ibland går det fort, ibland tar det tid, ibland behövs det plåster. Men räkna alltid med ett ärr oavsett hur stark huden är."

Några rader ur en gammal dagbok från den tiden...

2007-11-11
"För en tid sen kändes det som en seger när det gått en hel timme efter att jag vaknat, utan att ha tänkt på dig. Jag längtar till den dagen då jag inte ens kommer märka när jag tänker på dig. Den dagen kommer komma. Det kommer även att komma dagar när jag inte tänker på dig alls. När jag kommer dit, är allting långt ifrån bra, men det är en bra bit på vägen, till ett nytt liv. Du har sorgligt nog blivit symbolen för den här depressionens tid. Därför måste jag göra allt för att glömma dig, och allt som hände."

2007-10-28
"Nej det är inte dags än, jag tänker inte, jag vägrar. Jag tänker må bra.
Jag önskar att jag skadade mig så allvarligt fysiskt att den psykiska smärtan inte får plats. Jag vill inte skada mig själv, men jag hoppas att någon annan gör det. Jag vet inte om det är hemsk eller sorgligt, men det känns skönt. Jag går och hoppas på att bli skadad, bli påkörd av en bil. Det skrämmer mig inte. Helt plöstligt går det upp för mig att jag förstår personer som skär sig i armarna, och vanliga normala/friska personer förstår inte sånt. När ska jag förstå?  När ska jag sluta straffa mig själv? När ska jag sluta va så förbannat realistisk så att inga argument vinner över mina? Jag vet ju bäst, och det är så förbannat synd att det är så."

2007-10-11
"Ensam står jag, Ensam går jag,  Ensam förstår jag, att Ensam är inte starkast. "

2007-08-18
We were talking about brighter days the last time. Jag såg ljuset, jag kände det jävla ovana lugnet inom mig,hjärtat slog normalt, jag hade inte 10 ton sten som låg och tryckte på bröstet. O det vart tom bättre i lördags...Då kände jag verkligen YES finally. Jag log ! Hell yeah, flera gånger,! Jag kände förväntan. Men crash boom bang, idag. Det räckte med att läsa en sak. Och så vare " kniven i hjärtat" direkt. Hjärtat knöt sig o inte släppte det. Learn to control your thoughts. aa så vare ja. Well Im trying, not enougth, but hey... Its hard at first. Meningen är att man ska stoppa känslan/tanken så fort den kommer. Vadå bara säga "NEJ" ?  Men aa...det ska tydligen gå iaf "

- Och det gick.
//Victoria